Jag är bara en liten fisk
Ibland blir det bara bäcksvart för mig. Oavsett hur många piller jag äter eller hur mycket jag försöker bättra mig, så hamnar jag tillbaks på ruta ett ändå. Ett förutbestämt mönster som lär en att inte ha för höga förhoppningar. Om man får en glimt av hopp så faller besvikelsen över en likt en slöja, drar med sig en bak till ruta ett igen.
Ungefär som att livet säger "åh, trodde du att det skulle bli bättre? Där har du fel."
Jag tittade på den här videon tidigare idag och kände igen mig i den, trots att jag inte alls har varit med om samma sak. Livet går sakta runt i en cirkel där det inte finns någon väg ut. Cirkeln kan höjas upp och ned ibland, men för mig upplever jag den för det mesta gå neråt.... Djupt ner.
Tomheten och hopplösheten inom mig kan beskrivas som att vara på havets botten. Det är mörkt, tyst, några läskiga ljud då och då och en rädsla om att något hemskt alltid skall hända. Du vet att det kommer, men du vet inte i vilken form. En haj, en bläckfisk, kanske en blåval?
Du tittar upp och ser något som lyser. Dit vill du simma, där kan du åtminstone se vad du har omkring dig. Du kämpar sig uppåt, trots havsströmmar som gärna våldsamt för dig vidare till en annan plats. Oavsett var du landar så ser du alltid ljuset ovanför, så du fortsätter att simma. Fiskar vill tränga sig förbi, gärna i grupp och runt om dig kan du se skuggan av något läskigt rovdjur, men det stoppar dig inte från att vilja nå fram till ljuset, ljuset där du äntligen kan se, där du äntligen kan andas. Små luftbubblor i vattnet har räddat dig hittills, men de gör inte att du kan andas ordentligt. De liksom bara är där tillfälligt.
Du börjar känna värmen när ljuset liksom letar sig över din bleka hud. Snart där, tänker du och kämpar ännu mer för att komma i mål.
Men du kommer aldrig i mål. Just när du når ytan och låter näsan och munnen suga in syret i luften, så kommer en bläckfisk och greppar tag om ditt ben, rycker i dig och drar ned dig till havets botten igen. Du var inte beredd på det, istället för syret i luften tränger sig vattnet ned i luftrören och du får panik, kvävs. Om du lyckas hitta den där luftbubblan som räddar ditt liv så har har du kanske kraft att försöka igen och börja om på ruta ett.
Om du som läser förstår metaforen så undrar jag, när tar hindren slut? När får man nå ytan och faktiskt andas ordentligt? Vara sansad, lugn, normal. Vara åtminstone ÖVER ytan när stormarna rör om vattnet och vågorna slungar en vidare. Att få en chans att andas normalt över ytan, trots små omtumlande resor i ens väg, det är nog när man inte längre känner att man lider av en depression. När man får känna sig som en vanlig människa, som upplever både bra och dåliga dagar. Inte ett stort, tjockt mörker där vattnet försöker täppa igen alla livsavgörande hål i kroppen.
När man inte har upplevt någon dyka ned och hitta mig i det stora havet, någon som vågar leta i havets djup där de farliga fiskarna också simmar omkring, någon som har överlevt att nå ända ned, ta min hand och simma uppåt igen.
Hur skall man då kunna se en framtid? Hur skall man då nå ljuset? Man kan se den på långt avstånd, men omgivningen tillåter en inte att nå den.
Hur länge skall jag orka hålla andan?
Jag är bara en liten fisk, ibland mitt ibland ett stim, men oftast är jag nere på den mörka botten utan att riktigt kunna ta mig därifrån. Min kropp är en människas, men havet tvingar att forma om mig till en fisk, en fisk som inte kan andas ordentligt under vatten. Som det ser ut nu så har jag ingen framtid ovanför ytan, att få känna solstrålarna värma mitt mänskliga skinn längre än bara några sekunder.
Jag håller på att få slut på luftbubblor
slut på kraft i kroppen
att simma uppåt för att få känna syret en kort stund till.
Vågar du hitta mig?