StarsInStorage

 (alla bilder i det här inlägget är tagna från tex Tumblr/Google)

 

Igår var jag hos psykologen.

 

Vi gick igenom panik-ångest och hon ritade på den vita tavlan för att få sig en bild över hur just min panik-ångest fungerar. Vi kom fram till att eftersom jag redan VET att jag har den, kan på något sätt finna mig i att jag har det ibland och känna efter, så har jag redan ett utmärkt sätt att bearbeta den. Jag lärde mig det redan i gymnasiet, av min halvmamma, hur jag skulle hantera ångest när jag led av anorexia.

 

Även om ångesten inte alls känns på samma sätt, eftersom jag är i ett annorlunda skede i livet, så verkar det gå ganska bra att hantera den på samma sätt. Man blir lika slut och utmattad efteråt, men man slipper iaf smärtan som vill slita upp bröstkorgen.

 

 

Efter det mötet gick jag in på banken. Eftersom min koll på ekonomi är som att lära sig grekiska, så ville jag få det förklarat en gång för alla.

Jag fick vänta kanske en halvtimme och väl inne hos personen jag skulle prata med så greppades jag av någon olustig känsla som jag inte kan beskriva. Väggarna var ej fästa till taket så man kunde höra andra prata samtidigt och jag med mina känsliga öron satt och bara mådde sämre av det.

 

Bankpersonen behövde veta mer av min bakrund och vad mina konton står för, för att kunna hjälpa mig, så jag förklarade och hon tittade väldigt medlidande på mig. Min röst blev skakigare, lägre och jag satt som ihopsjunken, fingrarna nära munnen medan jag pratade och mina ben skakade. Jag har ingen aning om varför, om det var för att jag är introvert och har smått social fobi när det är mycket folk och högljutt runt omkring? Eller för att behöva förklara att jag inte har någon trygg punkt i livet.

 

Sorgen blev större i hennes ögon och när jag berättade om hur andra myndigheter har behandlat mig, som har svårt att prata i telefon, så blev hon arg och sa "du, det här skall vi rätta till! Jag blir så förbannad när de håller på så, det är ju liksom deras jobb!" och jag blev smått gladare av att höra en som förstod, en som inte bashar mig med "men det är bara att stå på! Det är bara bara bara bara..."

 

Efter de två mötena var jag helt slut. Alla intryck, allt man gick igenom, alla människor runt omkring, allt ljud. Min migrän var i full rulle och jag ville bara hem och lägga mig, krypa in under täcket och inte behöva interagera med omvärlden mer för dagen.

 

 

 

Det har varit en lång och lugn period för mig.

Jag var varken särskillt glad eller särskillt ledsen, mest neutral.

Nu känner jag dock att stegen börja halka nedåt för varje dag som går,

vilket jag bara väntade på i princip.

 

Jag tror att det är för att jag nyss har satt i en p-stav,

har för mig att den kan ställa till det lite med hormoner och skit

 

Sen kan det vara den allmänna, gloomiga känslan som jag brukar få på hösten,

med lite krydda av stress och prestationsångest på hög nivå (y)

 

Men det kan också vara helt naturligt att det är en bi-effekt av att jag är superstressad,

har oftare ångest och har problem med allt möjligt just nu.

Ekonomi är ju tex en enorm stress-faktor som är ganska mycket skurken till det hela.

 

Jag fick 1500 kr av min halvpappa då han hade sålt min cykel i Göteborg,

som jag skulle använda till att köpa en cykel här uppe för.

Har dock spenderat det på nödvändiga grejer som mat och någon oväntad räkning.

Har sparat lite, men det räcker långt ifrån till en cykel, tom om den är begagnad.

 

Men jag tror att det börjar gå uppåt iaf, även fast min sjukdom är där och stör. Jag har nu fått mycket hjälp och min mormor började tom gråta i telefon när hon ringde mig och jag berättade om det. Hon sa att hon känner sig så hjälplös när hon är så långt borta. Jag förstår henne... och det känns tufft att inte kunna träffa mina mor- och- far-föräldrar lika ofta som jag vill, då jag en av de få som får vara lycklig över att ha kvar den vid liv. Men det börjar bli krassligt för dem med nu...