StarsInStorage

 

Ber om ursäkt till dig som fortfarande tittar till här ibland, jag har haft så mycket i tankarna och hade ingen lust att skriva på bloggen. Sedan facebook rykte så har jag inte varit särskilt förtjust i att dela med mig så mycket av mig själv överhuvudtaget.

 

 

 

 

|

|

 

Det går relativt bra för mig... Hjälp har börjat kicka igång lite bättre, tex att hitta en plats där mina handledare kan arbetspröva mig och se hur mycket jag klarar av att börja jobba. Jag har fortfarande inte fått tag på någon lägenhet och det stressar mig inombords så sjukt mycket. Visst, jag har tak över huvudet och jag har lite större krav nu än när jag precis hade flyttat hemifrån, men nu har jag flyttat runt så mycket... Jag vill bo någonstans där jag känner mig riktigt hemmastadd och planerar att bo en längre tid, inte under en bestämd period. Jag vill inte heller bo i svindyra ettor... då bor jag hellre i 2or som är lika dyra eller något dyrare, men de blir ju såklart tagna av andra direkt.

 

Alla jag berättar det för suckar, de kan inte göra något för mig så det enda de kommer på att säga är "ja, det är ju bostadsbrist i Sverige". Jag skall vara glad över att jag har tak över huvudet... Det har jag hört sedan min mamma dog och jag är rätt less på att höra det. I Sverige så är det väl ändå en självklarhet att man skall ha tak över huvudet? Nej, alla har det inte praktiskt sett, men i teorin så ska ingen behöva vara utan det. Så varför fortsätter folk säga det? Bättre att säga ingenting isf, för att säga att jag borde vara glad över att få ha tak över huvudet och värme är ungefär lika självklart som att säga att man har tur om man har med sig paraply ute när det regnar. Dvs, det hjälper mig inte.

 

 

 

 

Har blivit mer introvert sedan jag tillät mig själv att känna efter i kroppen och inte köra över den som jag brukar. Kanske för att jag har slutat pusha mig själv att vara social för att vara till lags för andra? Under hela min uppväxt har jag uppfattat att det är skadligt att vara introvert, att man måste vara social, umgås med andra. Jag har också blivit uppfostrad på så sätt att jag måste prioritera jobb/skola, socialt liv, städning hemma, saker som "måste" göras framför saker jag VILL göra, som rita osv och även hälsa.

 

 

De flesta runtom mig sa saker som "ta vara på din talang" och "satsa på det, du som är så duktig kan komma långt!". Fram tills jag blev 15 år så att säga... men när jag blev 16 tog det en helt annan vändning. Mamma dog tre dagar innan min 16-års dag så åren därpå blev rena plågan för min släkt att komma och försöka le under min födelsedag. Jag tolkade det som att det inte var viktigt längre, det gjorde bara alla andra ledsna. Jag började undra om det var tillåtet att få vara glad?

 

När jag satt och ritade fick jag skäll istället för beröm. "Du måste fokusera mer på skolan, du börjar bli vuxen!", "Du måste fundera ut vad du vill göra! Det finns inget inom konsten du kan satsa på, om du inte vill leva med att aldrig veta om du kan betala hyran! Liksom, vad finns det att bli inom konst? Bildlärare?"

Oavsett vad jag försökte informera dem om hur det har utvecklats med jobb och vilka områden man kan jobba som konstnär så var det som att öronen bara stängde av sig på dem. Jag började bli vuxen, men tydligen inte vuxen nog att kunna komma med egna argument. Jag skulle studera mer så jag blev duktig i skolan, men jag kunde aldrig vara smart nog att delta i konversationer för att jag inte var vuxen än, jag hade inte fått pröva "det hårda livet" än.

 

De som sa att jag skulle satsa på min talang slutade tvärt efter dödsfallet. De sa inte något eller så sa det något liknande som "du har en talang, men nu börjar du gymnasiet, då hinner du inte måla lika mycket som förut. Så är det i vuxenlivet, du får ha det som hobby helt enkelt. Om du inte blir känd förstås, men det är svårt ska du veta".

Det var som att de hade preppat mig med pep-talk under 16 år för att jag fortfarande var "barn" nog att kunna hålla på med det på fritiden, men när allvaret kom så betydde inte deras pep-talk något för dem. Det var bara för att stärka mig som barn, sen var jag tvungen att jobba med det själv.

 

Jag saknar mitt forna liv, livet innan jag fyllde 16 år. Det var tillåtet för mig att vara introvert, kreativ, tyst och lugn, jag fick tom klä mig som en pojke och alla bara accepterade det. Men så fort jag höll i en mascara för första gången när jag blev 17 så var klagomålen det enda jag hörde. Jag skulle vara ute och social, men när jag gjorde det fick jag skäll för att ha gjort det.

 

Det är tydligen vanligt, att dela upp ett liv efter hur det var före ett trauma inträffade och efteråt. Det blev verkligen svart på vitt, hur mycket jag än ville få fram färgerna där emellan.

 

 

Innan jag blev 16 år var jag tillåten att leva och vara mänsklig, efteråt var jag inte längre det utan blev inledd på en lång väg där jag mest torterade mig själv. För nu är jag vuxen. När man är vuxen har man inte tid att ha kul, såvida det inte är att vara social med någon. När man är vuxen är de intressen som jag utvecklade färdigheter inom klassade som barnsligheter och något som man bara får göra på fritiden, dvs ca 1-2 timmar på kvällen innan man lägger sig.

 

Innan jag blev 16 var jag tillåten att få vara vem jag vill, hur jag vill, göra vad jag vill. Efter det fick jag bara utgå efter en förutbestämd mall. Innan spelade det ingen roll vad jag hade mellan benen, nu spelar det roll. För att de vet att det är 10x svårare att uppnå något om man har ett visst kön.

När jag var barn behövde jag inte vara ett kön, sågs inte som ett kön. Nu ÄR jag könet. Oavsett om jag säger som det är, att jag är icke-binär, så är det inte på riktigt för dem. För dem skulle det lika gärna kunna stå bokstaverat

 

"vagina=mer krav men ändå mindre värd"

 

i pannan på mig.

Tom om jag skulle vara dem till lags, gå emot mig själv och säga "jag är kvinna" med spyan halvvägs uppåt, så skulle de bara rycka på axlarna och säga

 

"Vi vet. Rappa på nu, du har inte tid med att vara människa,

du måste vara användbar nu."

 

 

Jag bara önskar att oavsett vad man har mellan benen, om man känner sig trygg med könet man har blivit tilldelat eller inte, att människan slutar med sin orimliga fantasi om att göra om andra till robotar. Att människan slutar säga stopp till allt och istället låter människor få blomma ut, få bara vara vilka de känner att de är och vill vara. Detta handlar ju såklart inte bara om kön utan detta skall ju vara självklart för alla oavsett hudfärg osv.

 

Det är så oerhört vansinnigt att det inte är en självklarhet än idag, att så många människor fastnar i något slags gudakomplex om att ha makten att bestämma över hur lågt eller högt andra skall bedömas och behandlas.

 

Jag är inte som alla andra, men jag är inte trasig heller, inte i grund och botten.Sluta försöka fixa något som inte var trasigt från första början. Det ni gör är inte en uppgradering, det ni gör är att försöka slå sönder fröet innan det ens hinner utvecklas och växa.

 

Skall lägga mig nu... Skrev säkert en massa rabbel som inte är så nödvändigt.

Hoppas du som läser inte tar åt dig personligen, du är nog mest troligt inte en av de som jag riktar mig åt.

Skall försöka skriva här oftare, kanske mindre rant och mer uppdatering om att jag lever typ. Jobbar fortfarande på att inte bry mig så himla mycket om allt typ, det är svårt då jag alltid har levt som en åtsugande kökssvamp åt negativitet.

 

Ha de´!