Inte bara depp
Såatteehhhh... Jag gör ett försök med att hålla bloggen levande. Ska försöka att inte göra ett för deppigt och svårläst inlägg.
För er som inte pratar så mycket med mig så tänkte jag kortfattat stapla upp lite händelser:
¤ Jag har börjat praktisera/arbetsträna på en arbetsplats där jag i lugn och ro får bygga upp både inre och yttre styrka i min egen takt
¤ Jag skall flytta ihop med Niklas. Är såklart nojjig över en del saker, men mest är det kul att äntligen får lämna det här eländiga rummet. Kommer att ske runt årsskiftet.
¤ Peter kom på besök och var här i ungefär en vecka. Det var lite upp och ned, bla att Peter hade oturen att bli rejält förkyld och kunde knappt göra något, stackarn :'(
¤ Skecon 4-6 nov. Niklas jobbade under konventet som han brukar, men jag och Peter var inte så pigga på att vara där. Det slutade med att vi bara var på konventet mellan ca 15.00-22.00 på lördagen, inget mer. Rätt ovärt att spendera så mycket pengar på det... men vad skall man göra? Man kan ju inte planera när man skall vara sjuk direkt.
Såg typ ut såhär.
Använder typ bara snapchat-filter nu för tiden när jag tar selfies,
vilket jag inte hade på den här bilden så fick photoshoppa dit en liten kanin haha.
Peter var dessutom med i en smash-turnering som inte gick riktigt som han ville. Mycket förståeligt då hjärnan blir mos när man har feber och är förkyld, men det tog ett tag för honom att släppa det. Jag tycker att han gjorde riktigt bra ifrån sig ändå, trots förkylning!
Vad gjorde jag då? Well, jag spenderade mer pengar. Köpte Pokémon-plushies då jag tycker det är svårt att hitta välgjorda sådana i någorlunda rättvist pris. Jag hade huvudvärk och hade inte så mycket att göra, så det kändes lite ovärt om jag skall vara ärlig, men ett konvent är ju vad man gör det till.
Är lite obekväm med hur jag ser ut så snapchat-filter får en alltid att må bättre x)
¤ Saker runtomkring verkar börja falla på sin plats. En utredning om ekonomiersättning/stöd är igång, eftersom jag är i en liten krånglig situation som gör att jag inte kan få ersättning på "vanligt" vis. Har hittills levt på 3600 kr/mån, vilket inte är sådär superlätt när man har en hyra på 2500 (nästan 3000 om man räknar med garage till bilen). Ansökan om God man är nu godkänt och alla jag träffar på olika möten har äntligen samlat ihop sig till en nätverksträff där vi kunde gå igenom vad som har åtgärdats och vad som behöver åtgärdas i framtiden.
¤ Värken i kroppen är värre och mer förekommande än någonsin. Har en vårdplan jag följer. Har inte märkt någon skillnad än men vi får väl se, den typen av smärta är ju inte lätt att få bort.
¤ Fick hjälp med att använda FAR (Fysisk Aktivitet på Recept) på Friskis & Svettis, har dock inte ens tagit mig dit då jag har legat sjuk i olika sjukdomar (förkylning, magkatarr som jag först trodde var magsjuka, muskelvärk svår nog att inte kunna ta mig ur sängen etc). Mår ganska dåligt över det, är typ 2 månader som gått till spillo. Har bara 6 månader på kortet.
Så.. Ja, det är väl typ packning, jobb, flytt och rehab som jag skall hålla på med.
Många klagar på att det är svårt att få tag på mig haha, så tänkte bara nämna att jag har skaffat Kik och har nyss börjat lära mig WhatsApp också... Vill bara förvarna att jag endast accepterar de som jag känner irl! Så det kan ju vara värt att skicka något meddelande om jag inte kan förknippa användarnamnet med dig.
Kik: Jinxxed07 (för det jag brukar ha var redan upptaget lol)
Förra inlägget
Skriver ett till lite snabbt här. Det är så att det har blivit något fel på det inlägget. Det går ej att redigera något eller lägga in fler bilder, så ber om ursäkt att det ser ut som en lång, massiv text. Vi får se om det blir bättre senare och jag kan gå tillbaka och redigera den. Just nu verkar den bara bugga. Hoppas att förra inlägget inte gjorde en på alltför dåligt humör! Jag måste ju få skriva av mig och även säga ifrån om jag tycker att något är fel, men det var inte min mening att peka ut någon eller så. Känner du dig träffad och att det var orättvist skrivet utav mig så får du gärna kontakta mig. Jag har förövrigt Kik nu! Haha trodde aldrig att jag skulle skulle skaffa den appen... Men den är rätt najs om man vill chatta. Heter Jinxxed07 där! Om inte annat önskar jag dig en fortsatt trevlig dag/kväll och tack för att du tittade till här! <3Jag får faktiskt vara människa jag också.
(Ja namnet står ju på bilden. Tycker att den passar bra in med det här inlägget.)
Jag var i Göteborg med Niklas för inte så länge sen. Det var bara en snabbvisit så jag brydde mig inte om att kontakta en massa vänner... Nog för att de inte hade varit så glada att se mig ändå. Jag har nog alltid värdesatt dem högre än de har värdesatt mig tror jag. Men två kompisar hann jag med iaf.
I Göteborg hittade jag min gamla dagbok, min ack så plågsamma lilla dagbok. 80% av den innehåller ätstörningar i princip men också lite om min nyfunna kärlek jag hade då (som var ett as). Det gör så ont i mig av att läsa i den... Lilla jag, så mycket jag ont som jag blev utsatt för, så litet självförtroende och utförlig text som beskrev mina tankar.
Det inlägg som berörde mig mest var den med titeln "Nu orkar jag inte mer...". Jag minns så väl känslan jag hade då. Det var första gången jag verkligen ville dö. Jag ville nästan gråta när jag läste det... Jag var så nedbruten. Det värsta var nog att läsa om den oförståelse jag tvingades bemöta runtomkring mig, speciellt av de som skall bry sig om mig. Att en sjukdom kunde ta över så mycket att den liksom en förklädnad antog sig skepnaden av mig och människor kallade mig saker som självisk, dum, korkad och elak. Att JAG var plötsligt en hemsk människa, inte sjukdomen. Anorexia och dess demoner blev min identitet.
"Tom **** (vill ej skriva namnet) konstaterade att jag hade blivit dum i huvudet, att mitt sunda förnuft är försvunnen".
"Tom **** (vill ej skriva namnet) konstaterade att jag hade blivit dum i huvudet, att mitt sunda förnuft är försvunnen".
Jag minns fortfarande när min blodsbundna bror muttrade och sade att jag hade blivit rent utav elak, att jag kunde fräsa ifrån mig. Jag minns den förtvivlan jag kände då. Alla visste vid den tidpunkten att jag hade en väldigt komplex sjukdom som styr både tankar, ageranden och ja... hela ens liv. Men att min egna bror, den enda jag har kvar från mamma, skulle säga något sådant hade jag aldrig kunnat förutspå.
Du som läser, om du är förvirrad i det jag skriver eller kanske tom känner dig träffad av det här, låt mig berätta.
Anorexia gör en elak. Tänk själv vad en hjärna utan näring kan göra. Den stänger av system i hela kroppen så tom moral och självinsikt försvinner. Inte undra på att jag upplevdes som dum i huvudet när min hjärna inte fick den bränsle den behövde. Men anorexia är inte någons fel, därför vill jag verkligen understryka att något jag sa eller gjorde under den tiden inte var MITT fel. Det var inte JAG som talade, det var inte MINA åsikter, det var inte MINA ageranden. Självklart är detta svårt att tackla som närstående, men att kalla en som har ätstörningar för självisk, korkad och elak är ett utav det värsta man kan göra. För en som har ätstörningar är oftast en som bryr sig alldeles för mycket om vad andra tycker och tänker, en som skiter fullständigt i ens eget värde utan bryr sig bara om vad andra tycker om en. Så all "själviskhet" är sjukdomen.
Varför jag tar upp det här är för att trots att det är så många år sedan, trots att jag vann över demonerna och visade andra att jag kunde bättra mig, så har jag aldrig fått höra ett "förlåt" från de som kallat mig så elaka saker. Ni kan tycka att jag betedde mig jättedumt, men med den växande självrespekt jag har idag så står jag för att det var min ätstörning ni tyckte illa om, inte mig. Så jag är faktiskt arg. Arg på att ha blivit behandlad på det här sättet när jag var i ett så skört läge. Jag ville faktiskt dö. Jag var faktiskt i stunder då jag ville lägga mig under en spårvagn i rusande fart. Men på den tiden så skulle väl ni skydda er själva med att det var jag som var självisk som inte "tänkte på andra" utan valde att ta liver av mig.
Men vad tror ni försiggår i en persons huvud som lider av ätstörningar där depression är i princip själva huvudgrejen i hela sjukdomen. I mitt huvud var alltså tankar som att jag som var så elak och hemsk inte borde finnas, jag som var en sån börda, så korkad, så egoistisk, så tanklös, varför skulle jag fortsätta plåga er med min existens?
Det är många år jag har burit på det här. Vet ni ens hur många psykologer jag har gått till? Alldeles för många för att kunna hålla räkningen. Om du känner dig attackerad, du som känner igen det jag skriver, tänk dig hur attackerad jag kände mig i den mest sårbara stund man kan tänka sig.
Om du känner fler som lider av sjukdomen, säg inte saker som "usch" när du ser deras skelettliknande kropp. De tycker redan att de är fula, hemska, tjocka som de är, att du yttrar det hjälper inte dem. Det hjälper inte heller att säga saker som att "se ut som ett skelett är inte attraktiv, du ser faktiskt fulare ut nu", för det vet de redan. De har den lägsta synen på sig själv, hur kan du ha magen att påstå att denne söker uppmärksamhet och att denne tycker att den är vackrare som skinn och ben?
Att påpeka att denne har blivit mindre smart är inte ett wake-up call, det är mobbning. Att säga att denne har blivit elak kan få den att vilja ta sitt liv.
Om du verkligen bryr dig om den personen så hjälper det inte med hårda ord, däremot värme och kärlek är effektivt. Ge komplimanger om saker som faktiskt är relevant, inte om utseende och sjukdomens tillvägagångssätt utan saker som stärker själva personen. Det är självförtroendet som behöver stärkas, inte siffrorna på vågen. Peppa personen för de bra saker den gör, var envis med att bjuda in personen till träffar och få personen att känna sig viktig för dig. Den här personen kommer att "svika" dig hundratals gånger, inte våga komma på träffarna ni arrangerar och äta dåligt fastän denne åt mycket bättre veckan innan. Denne kommer att snubbla, att må sämre, men så länge du visar kärlek och värme så är inget du gör något som förvärrar dennes tillstånd. Det är anorexian.
En person som har haft ätstörningar känner nog igen sig när jag beskriver den såhär:
Ätstörningen är din vän. Den är den här typiska kärleken som "är snäll ibland iaf". Den är där när alla andra är less på dig. Den tröstar dig om vilket bra jobb du har gjort, vilken framgång du har gjort som är så nära din död, att det är bäst så för ingen vill ju veta av dig ändå. Ätstörningen är som en demon som fängslar dig med mörker. Armarna är långa, naglar lika långa som klor som river i ditt skinn om du inte gör som demonen vill.
Den övertalar dig om att allt positivt en person säger till dig har en annan mening. Att personen bara säger så för att vara snäll, att personen bara vill vara med dig för att alla andra är upptagna, att personen egentligen vill dig illa. Så när du möter en person som har ätstörningar, som du mycket väl vet om, och du säger att personen har blivit mer självisk och elak, så göder du bara demonen i denne. Du gör det svårare för den här människan att vilja besegra demonen för du säger i princip att demonen hade rätt hela tiden.
Tänk på det nästa gång. Det är inte bara att trycka i en fet hamburgare i munnen på en som har ätstörningar och hur mycket du än blir frustrerad, irriterad och arg på denne så skall du aldrig säga att det är fel på själva personen i sig. Det är precis som med barn. Till ett barn skall du inte säga saker som "att du alltid skall vara såhär långsam" eller "Du är så himla jobbig", eller vad man nu kan få lust med att säga. Du skall säga vad barnet GÖR är fel. "Nu får du rappa på lite, vi har bråttom" eller "det du gjorde nu var inte okej.".
Förstår du skillnaden?
Så bilden som inleder den här inlägget beskriver mig rätt bra. Jag tittar tillbaks på bilder, som i detta fal är mina minnen, och ser vad jag har åstadkommit. Trots att jag blev rejält nedbruten både av min sjukdom och av de som påstår sig bry sig om mig, så vann jag över det och blev starkare. Trots att jag har blivit elak ett flertal gånger för att jag vågar höja rösten och säga ifrån, så har jag upptäckt att det inte är riktig elakhet, bara självrespekt.
Ingen är perfekt, varken jag eller ni heller. Jag vet att ni brydde er och bry er om mig, jag vet att vissa saker ni sa sa ni av rädsla, jag vet också att det inte var er tanke att psykiskt bryta ner mig när ni sade så klumpiga saker. Jag vet också att jag inte kan skylla allt dumt jag gjort på sjukdomar, men jag är också människa. Jag kan inte vara er till lags, för jag måste också få leva och göra fel. Jag är också fortfarande ung, jag kan knappast vara den värsta ni kan tänka er när det gäller saker som jag har gjort.
Men som jag skrev så önskar jag mig mest av allt att ni inser hur illa ni behandlade mig genom att säga sådana saker till en så sårbar person. Att ni uppriktigt ber om ursäkt. Jag har alltid varit den som ursäktar för att jag ens existera, låt mig få höra att jag åtminstone är värd en ursäkt för ert illa beteende, tom om ni råkar vara min familj.
Nobody knows who I am
But that's okay, neither do I.
Ber om ursäkt till dig som fortfarande tittar till här ibland, jag har haft så mycket i tankarna och hade ingen lust att skriva på bloggen. Sedan facebook rykte så har jag inte varit särskilt förtjust i att dela med mig så mycket av mig själv överhuvudtaget.
~~*****~~
Skepp o'hoj! Långt inlägg på ingång!
|
|
v
Det går relativt bra för mig... Hjälp har börjat kicka igång lite bättre, tex att hitta en plats där mina handledare kan arbetspröva mig och se hur mycket jag klarar av att börja jobba. Jag har fortfarande inte fått tag på någon lägenhet och det stressar mig inombords så sjukt mycket. Visst, jag har tak över huvudet och jag har lite större krav nu än när jag precis hade flyttat hemifrån, men nu har jag flyttat runt så mycket... Jag vill bo någonstans där jag känner mig riktigt hemmastadd och planerar att bo en längre tid, inte under en bestämd period. Jag vill inte heller bo i svindyra ettor... då bor jag hellre i 2or som är lika dyra eller något dyrare, men de blir ju såklart tagna av andra direkt.
Alla jag berättar det för suckar, de kan inte göra något för mig så det enda de kommer på att säga är "ja, det är ju bostadsbrist i Sverige". Jag skall vara glad över att jag har tak över huvudet... Det har jag hört sedan min mamma dog och jag är rätt less på att höra det. I Sverige så är det väl ändå en självklarhet att man skall ha tak över huvudet? Nej, alla har det inte praktiskt sett, men i teorin så ska ingen behöva vara utan det. Så varför fortsätter folk säga det? Bättre att säga ingenting isf, för att säga att jag borde vara glad över att få ha tak över huvudet och värme är ungefär lika självklart som att säga att man har tur om man har med sig paraply ute när det regnar. Dvs, det hjälper mig inte.
~~*****~~
Har blivit mer introvert sedan jag tillät mig själv att känna efter i kroppen och inte köra över den som jag brukar. Kanske för att jag har slutat pusha mig själv att vara social för att vara till lags för andra? Under hela min uppväxt har jag uppfattat att det är skadligt att vara introvert, att man måste vara social, umgås med andra. Jag har också blivit uppfostrad på så sätt att jag måste prioritera jobb/skola, socialt liv, städning hemma, saker som "måste" göras framför saker jag VILL göra, som rita osv och även hälsa.
De flesta runtom mig sa saker som "ta vara på din talang" och "satsa på det, du som är så duktig kan komma långt!". Fram tills jag blev 15 år så att säga... men när jag blev 16 tog det en helt annan vändning. Mamma dog tre dagar innan min 16-års dag så åren därpå blev rena plågan för min släkt att komma och försöka le under min födelsedag. Jag tolkade det som att det inte var viktigt längre, det gjorde bara alla andra ledsna. Jag började undra om det var tillåtet att få vara glad?
När jag satt och ritade fick jag skäll istället för beröm. "Du måste fokusera mer på skolan, du börjar bli vuxen!", "Du måste fundera ut vad du vill göra! Det finns inget inom konsten du kan satsa på, om du inte vill leva med att aldrig veta om du kan betala hyran! Liksom, vad finns det att bli inom konst? Bildlärare?"
Oavsett vad jag försökte informera dem om hur det har utvecklats med jobb och vilka områden man kan jobba som konstnär så var det som att öronen bara stängde av sig på dem. Jag började bli vuxen, men tydligen inte vuxen nog att kunna komma med egna argument. Jag skulle studera mer så jag blev duktig i skolan, men jag kunde aldrig vara smart nog att delta i konversationer för att jag inte var vuxen än, jag hade inte fått pröva "det hårda livet" än.
De som sa att jag skulle satsa på min talang slutade tvärt efter dödsfallet. De sa inte något eller så sa det något liknande som "du har en talang, men nu börjar du gymnasiet, då hinner du inte måla lika mycket som förut. Så är det i vuxenlivet, du får ha det som hobby helt enkelt. Om du inte blir känd förstås, men det är svårt ska du veta".
Det var som att de hade preppat mig med pep-talk under 16 år för att jag fortfarande var "barn" nog att kunna hålla på med det på fritiden, men när allvaret kom så betydde inte deras pep-talk något för dem. Det var bara för att stärka mig som barn, sen var jag tvungen att jobba med det själv.
Jag saknar mitt forna liv, livet innan jag fyllde 16 år. Det var tillåtet för mig att vara introvert, kreativ, tyst och lugn, jag fick tom klä mig som en pojke och alla bara accepterade det. Men så fort jag höll i en mascara för första gången när jag blev 17 så var klagomålen det enda jag hörde. Jag skulle vara ute och social, men när jag gjorde det fick jag skäll för att ha gjort det.
Det är tydligen vanligt, att dela upp ett liv efter hur det var före ett trauma inträffade och efteråt. Det blev verkligen svart på vitt, hur mycket jag än ville få fram färgerna där emellan.
Innan jag blev 16 år var jag tillåten att leva och vara mänsklig, efteråt var jag inte längre det utan blev inledd på en lång väg där jag mest torterade mig själv. För nu är jag vuxen. När man är vuxen har man inte tid att ha kul, såvida det inte är att vara social med någon. När man är vuxen är de intressen som jag utvecklade färdigheter inom klassade som barnsligheter och något som man bara får göra på fritiden, dvs ca 1-2 timmar på kvällen innan man lägger sig.
Innan jag blev 16 var jag tillåten att få vara vem jag vill, hur jag vill, göra vad jag vill. Efter det fick jag bara utgå efter en förutbestämd mall. Innan spelade det ingen roll vad jag hade mellan benen, nu spelar det roll. För att de vet att det är 10x svårare att uppnå något om man har ett visst kön.
När jag var barn behövde jag inte vara ett kön, sågs inte som ett kön. Nu ÄR jag könet. Oavsett om jag säger som det är, att jag är icke-binär, så är det inte på riktigt för dem. För dem skulle det lika gärna kunna stå bokstaverat
"vagina=mer krav men ändå mindre värd"
i pannan på mig.
Tom om jag skulle vara dem till lags, gå emot mig själv och säga "jag är kvinna" med spyan halvvägs uppåt, så skulle de bara rycka på axlarna och säga
"Vi vet. Rappa på nu, du har inte tid med att vara människa,
du måste vara användbar nu."
Jag bara önskar att oavsett vad man har mellan benen, om man känner sig trygg med könet man har blivit tilldelat eller inte, att människan slutar med sin orimliga fantasi om att göra om andra till robotar. Att människan slutar säga stopp till allt och istället låter människor få blomma ut, få bara vara vilka de känner att de är och vill vara. Detta handlar ju såklart inte bara om kön utan detta skall ju vara självklart för alla oavsett hudfärg osv.
Det är så oerhört vansinnigt att det inte är en självklarhet än idag, att så många människor fastnar i något slags gudakomplex om att ha makten att bestämma över hur lågt eller högt andra skall bedömas och behandlas.
Jag är inte som alla andra, men jag är inte trasig heller, inte i grund och botten.Sluta försöka fixa något som inte var trasigt från första början. Det ni gör är inte en uppgradering, det ni gör är att försöka slå sönder fröet innan det ens hinner utvecklas och växa.
Skall lägga mig nu... Skrev säkert en massa rabbel som inte är så nödvändigt.
Hoppas du som läser inte tar åt dig personligen, du är nog mest troligt inte en av de som jag riktar mig åt.
Skall försöka skriva här oftare, kanske mindre rant och mer uppdatering om att jag lever typ. Jobbar fortfarande på att inte bry mig så himla mycket om allt typ, det är svårt då jag alltid har levt som en åtsugande kökssvamp åt negativitet.
Ha de´!
Ett år närmare döden
Det här är jag när någon säger att kvinnor hör hemma i köket.
Älskar henne.
Förutom att titta på gamla och nya videos av Emma Blackery så har jag varit i Piteå. For med bussen i fredags och åkte hem igen igår. Blev väckt av sång och en tårta med ljus på som jag fick blåsa ut. Det var längesen min födelsedag inte var omringat av fejkade leende för att dölja sorgen inombords, så det var fint.
Egentligen är det idag jag fyller år, men eftersom den är lagd på en måndag så fick vi fira det en dag för tidigt. Gör ingenting för mig, är inte så kul att fylla år längre. Vill inte bli vuxen (nej jag är inte vuxen än).
Själva födelsedagen var ingen hit dock. Har varit sängliggandes hela dagen då jag har mått skit. Förkylning med en hals som vill döda mig, mage som vill skita men inte kan och all övrig värk i kroppen som vanligt. Har nästan suckat varje gång någon ringer, vilket inte är många btw haha. Jag är jätteglad över att folk kommer ihåg och hör av sig! Men det är lite jobbigt när halsen hotar att sticka med kniv så fort man pratar haha <////3
Niklas kom sedan över efter jobbet. Han hade varit gullig och köpt TVÅ Marabou choklad-kakor (200g). Långt ifrån något jag behöver men det var tröstande <3 Vi tittade på anime och sedan spelade vi lite Mario Kart... där jag bara blev irriterad på en CPU, lol. Inte på Niklas som hamnade 1a jämt, utan jävla Bowser som skulle få nå jäkla fusk-boosters och köra om en hela tiden.
Oh well, livet är hårt.
Nu skall jag snart sova igen... Yay. Hatar att vara sjuk och känna att man inte fått något gjort. Om jag har missat att tacka någon så skriver jag det här! Uppskattar som sagt att ni har kommit ihåg mig och grattat, så om jag inte har svarat så är det nog att jag har missat det helt haha.
Ha det fint!
När livet är som beskt
Borttappad plånbok eller rånad, vilket som. Den är borta iaf. Kul om det var någon som rånade den och försökte ta ut pengar, fanns ändå inget på den.
Pga det så blev det såklart flera timmar ägnat åt att spärra kort, rapportera till polis, fixa nytt körkort yada yada, u name it.
Ser att det har typ varit 1-2 besökare här på bloggen varje dag haha. Well that's good. Ber om ursäkt för all inaktivitet, skall försöka bli bättre på det. Liksom, douchigt att försvinna från fb som alla är så beroende av att de glömmer sms OCH inte får uppdateringar på bloggen. Hemskt liv.
Jag skulle gärna velat gå igenom alla positiva saker som har hänt, men känner mig för bitter för det.
En annan gång.
Förhoppningsvis inte allt för långt tills dess.
Såg Deadpool förresten! Sjukt bra film, se den! Säger inge mer. Byeh.
Jag är bara en liten fisk
Ibland blir det bara bäcksvart för mig. Oavsett hur många piller jag äter eller hur mycket jag försöker bättra mig, så hamnar jag tillbaks på ruta ett ändå. Ett förutbestämt mönster som lär en att inte ha för höga förhoppningar. Om man får en glimt av hopp så faller besvikelsen över en likt en slöja, drar med sig en bak till ruta ett igen.
Ungefär som att livet säger "åh, trodde du att det skulle bli bättre? Där har du fel."
Jag tittade på den här videon tidigare idag och kände igen mig i den, trots att jag inte alls har varit med om samma sak. Livet går sakta runt i en cirkel där det inte finns någon väg ut. Cirkeln kan höjas upp och ned ibland, men för mig upplever jag den för det mesta gå neråt.... Djupt ner.
Tomheten och hopplösheten inom mig kan beskrivas som att vara på havets botten. Det är mörkt, tyst, några läskiga ljud då och då och en rädsla om att något hemskt alltid skall hända. Du vet att det kommer, men du vet inte i vilken form. En haj, en bläckfisk, kanske en blåval?
Du tittar upp och ser något som lyser. Dit vill du simma, där kan du åtminstone se vad du har omkring dig. Du kämpar sig uppåt, trots havsströmmar som gärna våldsamt för dig vidare till en annan plats. Oavsett var du landar så ser du alltid ljuset ovanför, så du fortsätter att simma. Fiskar vill tränga sig förbi, gärna i grupp och runt om dig kan du se skuggan av något läskigt rovdjur, men det stoppar dig inte från att vilja nå fram till ljuset, ljuset där du äntligen kan se, där du äntligen kan andas. Små luftbubblor i vattnet har räddat dig hittills, men de gör inte att du kan andas ordentligt. De liksom bara är där tillfälligt.
Du börjar känna värmen när ljuset liksom letar sig över din bleka hud. Snart där, tänker du och kämpar ännu mer för att komma i mål.
Men du kommer aldrig i mål. Just när du når ytan och låter näsan och munnen suga in syret i luften, så kommer en bläckfisk och greppar tag om ditt ben, rycker i dig och drar ned dig till havets botten igen. Du var inte beredd på det, istället för syret i luften tränger sig vattnet ned i luftrören och du får panik, kvävs. Om du lyckas hitta den där luftbubblan som räddar ditt liv så har har du kanske kraft att försöka igen och börja om på ruta ett.
Om du som läser förstår metaforen så undrar jag, när tar hindren slut? När får man nå ytan och faktiskt andas ordentligt? Vara sansad, lugn, normal. Vara åtminstone ÖVER ytan när stormarna rör om vattnet och vågorna slungar en vidare. Att få en chans att andas normalt över ytan, trots små omtumlande resor i ens väg, det är nog när man inte längre känner att man lider av en depression. När man får känna sig som en vanlig människa, som upplever både bra och dåliga dagar. Inte ett stort, tjockt mörker där vattnet försöker täppa igen alla livsavgörande hål i kroppen.
När man inte har upplevt någon dyka ned och hitta mig i det stora havet, någon som vågar leta i havets djup där de farliga fiskarna också simmar omkring, någon som har överlevt att nå ända ned, ta min hand och simma uppåt igen.
Hur skall man då kunna se en framtid? Hur skall man då nå ljuset? Man kan se den på långt avstånd, men omgivningen tillåter en inte att nå den.
Hur länge skall jag orka hålla andan?
Jag är bara en liten fisk, ibland mitt ibland ett stim, men oftast är jag nere på den mörka botten utan att riktigt kunna ta mig därifrån. Min kropp är en människas, men havet tvingar att forma om mig till en fisk, en fisk som inte kan andas ordentligt under vatten. Som det ser ut nu så har jag ingen framtid ovanför ytan, att få känna solstrålarna värma mitt mänskliga skinn längre än bara några sekunder.
Jag håller på att få slut på luftbubblor
slut på kraft i kroppen
att simma uppåt för att få känna syret en kort stund till.
Vågar du hitta mig?
Facebook borta.
Åt det säger jag HALLELUJA.
(Det tar dock 15 dagar innan den raderas helt. Men det är iaf inte jag som styr profilen längre)
Tror de flesta vet varför. Det stressade mig, fick mig att må dåligt osv. Jag orkade inte vänta tills mobilen är lagad för jag har mått så dåligt av den under så lång tid. Jag hann iaf ladda ned några gamla bilder som jag ville ha kvar, bla den här <3 ^
Vill du lägga till mig på Skype så är det:
Pandorawesome
Men jag lägger inte till vem som helst, så skriv ditt namn i meddelandet. Ha också i beräkning att jag inte kommer att vara så aktiv där, för jag vill inte att det skall bli ett stressmoment där heller.
Ha det fint!
Del 2
Du är kanske inte speciell för världen
men för någon ÄR du hela världen.
Apropå något helt annat, men som hände samma dag, så for jag till PMU och såg att en tiggare gick in för att värma sig och gnuggade händerna mot varandra, blåste på dem för att värma dem. Det var riktigt dåligt väder ute. Kallt och grått, snöblandat regn och hon hade bara händer.
Omkring henne innanför ingången satt en massa andra människor som pratade med varandra, totalignorerade tiggaren eftersom det nu nästan är förbud att ens titta på dem i sociala sammanhang? SKÄMMES om du skulle få ögonkontakt alltså...
Jag tyckte synd om kvinnan och bokstavligt talat rusade in för att hitta några varma, tjocka vantar och hittade även några fina tjocksockar som var billiga. Jag betalade och rusade ut till kvinnan som hade satt sig utanför igen. Hon såg väldigt glad ut när jag kom med dem och pekade på sin lilla kaffemugg, ifall jag hade några lösa pengar att skänka. Jag försökte förklara så tydligt jag kunde att jag inte hade lösa pengar.
Hon blev tyst en kort stund, tänkte och visade sen ett foto på sina barn (max tio år) och pekade på mina skor samtidigt som hon pratade sitt språk. Jag förstod först inte vad hon menade, menade hon att jag skulle skänka mina skor? Men efter ett tag förstod jag att hon menade att hon behövde ett par varma skor, SOM mina, ett par ordentliga kängor som jag antog hennes barn skulle ha. Jag frågade om storlek, försökte visa med händerna och jämföra med mina skor, men hon verkade vilja ha samma storlek. "Konstigt...." tänkte jag, var det bara ett par till henne hon var ute efter, eller två par till hennes söner fast i min storlek?
Jag gick iaf in, den här gången var jag inte lika jäktande och tittade noga efter skor. Det fanns rätt många ordentliga och en del väldigt billiga. Jag valde två par vinterkängor som jag tror gick på max 70 kr ihop och gick ut till henne. Jag försökte fråga om det var såna hon menade och om ville ha två, men hon tog dem genast och tittade forskande på dem. Hennes blick blev tårögd och tittade sedan på mig och sa på krasslig engelska "THIS! This is very good, very good! Thank you!"
Hon tog min hand och kramade den hårt och jag önskade henne en trevlig fortsättning. Inte för att jag tror att hon fattade något av det jag sa, vare sig det var på svenska eller engelska, men jag hoppas att min gärning iaf förklarade det.
Många verkar ha väldigt mycket förutbestämda åsikter om dessa tiggare. Väldigt mycket som ofta är endast grundat på rykten och teorier, men som de hävdar är sanningens ord, bevis.
När det gäller tiggare känner jag att man ej skall hitta på och vara nonchalant, men ej heller naiv. I den här situationen tänkte jag i den här rangordningen:
1. Det är blött och kallt ute. Kvinnan sitter utanför en second hand-butik en bit ifrån centrala stan.
2. Det fanns ingen bankomat så långt ögat kan se.
3. Om kvinnan endast är ute efter pengar, varför välja en second hand-butik som tar emot kort som betalning, utan bankomat och utan att det ligger i centrala stan? Absolut sitter hon nog där och HOPPAS att människor har lösa pengar med sig, men förväntar sig ej att alla har det.
4. Hon frös, klart och tydligt. Jag är också fattig, men jag har vantar, halsduk och mössa, jag har även råd med att köpa vantar och tjocksockar för 50 spänn ihop inne i affären.
5. Om det nu är en "hallick" (vet inte vad jag skall kalla denne) som ligger bakom detta och att det är en organisation, så vill ju denne förstås ha pengar. Antingen säger denne åt dem att slösa tid och bege sig ut för att försöka sälja vantar och dylikt, eller så säger denne att de får a) behålla dem, b) slänga dem. Och slänger de dem så har jag ändå lagt ut 120 spänn på två ordentliga par kängor, vantar och ett par tjocksockar. Jag känner att det var värt att lägga ut för att göra en tiggare lycklig nog att känna sig klar för dagen och fara därifrån (det var tomt när jag var klar med mina egna ärenden, som endast var att hitta ett bälte till mig själv haha).
Det finns mååååånga diskussioner om detta och jag vill helst inte att det tar plats på min blogg. Har du tankar och funderingar så kan du välja att dela det med andra, inte med mig. Håller du inte med mig kan du behålla det för dig själv, eller som sagt välja att dela det med andra. Jag är trött på det eviga diskussionerna om tiggare, flyktingar, prioriteringar och allt möjligt, för jag håller fast vid mina kunskaper och värderingar.
Jag förstår om det är en tiggare som sitter intill en utefter varje steg man går, som det kan kännas som i Göteborg, men här i Skellefteå som den situation och plats jag var i, så ville jag iaf göra denna kvinna glad.
För om jag tvingades tigga i ett främmande, skrämmande land där jag varken kan engelska eller det inhemska språket och större delen invånare ignorerar, spottar på mig och hatar mig, så skulle det göra min dag om någon åtminstone hälsade och gav mig ett leende, som ett bevis på att jag också är en människa värd att leva.
Man gör vad man kan och det räcker.
Det räcker långt.
That moment när
(Bild målad av Yuumei)
... du får höra att allt du har kämpat för var helt i onödan.
Det hade kunnat gå fortare
om du redan kunde genvägen,
men eftersom du inte visste om den vanliga vägen
så var du tvungen att gå den längsta omväg
för att ta del av alla källor,
allas kunskaper,
om hur man går tillväga
för att ta sig till den vanliga vägen.
~¨~¨~ *** ~¨~¨~
Många är nog nyfikna på vad jag skrev för något på fb igår, så tänkte förklara mig lite här på bloggen, så gott det går.
Det var hos psykologen som alla pusselbitarna föll på plats. Jag har sedan augusti ringt runt, mailat, hört mig för om vad jag har rätt till för ersättningar (i form av pengar). I de flesta fall av många har det handlat om att jag har blivit vidareskickad till andra möjligheter pga att den person jag har blivit hänvisad till att ringa säger att denne ej jobbar med det ärendet. Jag tror många känner igen sig i den diskussionen, när man sitter i en slags situation där personen man pratar med är less på sitt jobb och helst skickar en vidare så att någon annan kan lösa det lite krångligare problemet. Detta handlar om myndigheter som arbetsförmedlingen, försäkringskassan, soc, csn, studievägledare osv. Det har alltså tagit dem tid att ge svar, ge något form av besked över hur jag skall leva och vad jag skall leva på.
Det enda jag har lyckats få, efter mycket om och men, är aktivitetsersättning (UGA) från försäkringskassan då vi upptäckte tidigt att en sjuksskrivning är helt meningslös (Det tog försäkringskassan tre månader att räkna ut samt skicka ut en betalning på 5000:- baserat på min tidigare lön, som gällde två månader. Alltså, på tre månader fick jag totalt 5000 kr). Med det menas att jag aktivt skall söka jobb, samtidigt som jag hade tänkt avsluta mina studier. Den aktivitetsersättning jag får räcker knappt till hyran.
Soc samt boendeersättning avslogs pga personliga anledningar och någon diagnos har jag inte, så det fick bli att kolla med csn och avsluta mina studier.
Igår, som sagt, fick jag veta att jag inte kan få studiemedel heller för att jag måste registrera mig för den kurs som pågår just nu för ettorna och tvåorna i samma utbildning. Det betyder alltså att all den här tiden som jag har tjatat om att få svar, har jag missat pga att jag aldrig fick veta att det var det som krävdes. Jag måste därför registrera de kurser som har varit från augusti tills nu NÄSTA höst, nästa år, för att jag skall få godkänt studiemedel.
(Yuumei)
Jag bröt ihop. Psykologen tjatade om att hon inte kan göra något åt hur systemet funkar, trots att det suger och det vet väl jag med. Tillslut fick hon en snilleblixt och började förstå varför jag bröt ihop och sa:
"Jag är ledsen att det skulle behöva ta sådan tid för dig att få veta detta... Att de inte kunde säga det med en gång redan i augusti, istället för att få höra det nu efter att du har kämpat så med att få informationen."
"Jag är ledsen att det skulle behöva ta sådan tid för dig att få veta detta... Att de inte kunde säga det med en gång redan i augusti, istället för att få höra det nu efter att du har kämpat så med att få informationen."
Hon har dessutom följt upp mig varje vecka sedan i augusti, hur det har gått med att ringa och vad jag har sagt, vad myndigheterna har sagt, så jag vill för all del inte höra att jag inte kämpade tillräckligt nog. Att jag skulle ha gjort si eller så istället, för i detta fall handlade det helt enkelt om att mottagaren antingen inte har förstått pga sin position av jobb eller inte velat lyssna och förstå, utan bara skicka en vidare.
Jag har gjort så många saker som är så påfrestande för mig, tex att höra av mig till företag och bearbeta ångesten med att prata i telefon osv. För många är det enkelt, men för mig är det en enorm prestation. Att få veta att allt det där i onödan och att även om jag var så tydlig att en treåring skulle förstå vad jag sa men ändå nonchalerades det, att få veta det nu i efterhand känns som ett enormt bakslag. Som att de kör över mig med ett tåg. Hade jag som sagt fått reda på detta redan i augusti så hade jag kanske kunnat diskutera andra lösningar med psykologen om hjälp att få.
Men som sagt så är inte detta horribelt. NU vet jag ju vad jag skall göra, NU vet jag att jag inte kan räkna med de alternativen så nu kan jag gå vidare och ignorera det förgångna. Min psykolog och jag skall skriva en remiss till någon förening som hon pratade om och se om de kan hjälpa mig med min situation.
NU när jag vet att jag inte kan räkna med soc, csn och försäkringskassan, så är prio ett för mig just nu att spara pengar till att laga min mobil och ta bort fb-fanskapet, för det stressar mig så himla mycket och det var ju tänkt vara borta för längesen, men pga ovannämnda så visste jag ju inte att jag aldrig skulle få ekonomiskt stöd. Oroa er inte på hur jag skall få ihop de pengarna, jag har lite småplaner som jag har tagit upp med andra.
Innan jag lägger mig tänker jag dela ett inlägg om något som jag tycker är positivt! Men det är en liten händelse i sig som är lite för lång att skriva här, så det tar jag i nästa inlägg! :)
(kommer efter detta inlägg)
Ha det fint <3
