StarsInStorage

 

Mycket är otroligt positivt att vara "hemma" igen. Man blir så glad, man blir rörd, man blir ledsen, man blir arg, man blir sjukt orolig för småttingarna hemma. Så mycket känslor som slängs in i torktumlaren..

 

Det var enklare när jag tränade förut, åtminstone för en stund. Taekwon-do´n gjorde att jag blev lugn, att känslorna liksom sköljdes bort och det var skönt att lyckas koncentrera sig på det man tyckte om. Jag är ju visserligen en väldigt lugn person i sig, men känslorna inombords är som en enorm orkan. Jag saknar att sparra, att röra sig i en vacker och kontrollerad dans där man kunde försvara sig och få ut sin ilska utan att tappa fattningen. Jag saknar den styrkan man hade, att känna att man klarar vad som helst bara man vågade.

 

Men när man äntligen kommer "hem" så blir man överröst med dåliga minnen, dock bara minnesluckor, men tillräckligt för att man skall bli alldeles svag igen och kräla sig fram genom livet. Man blir påmind om att det inte finns något hem längre. Hon är inte där. Hon kommer aldrig tillbaka. Min största trygghet. Hon försvann. Hon äter inte med mig längre, ser på tv eller kramar mig. Jag får aldrig höra hennes röst igen. Jag fick aldrig mitt tonårsgräl, jag fick aldrig gråta i hennes famn när jag blev dumpad, jag fick aldrig visa mina fina betyg för henne.

 

Det gör så ont. Den enda som verkligen lyssnade, brydde sig om mig, älskade mig helhjärtat, klappade min kind, brydde sig om vad jag ville, som så gärna ville vara med under min uppväxt men inte fick det, det var min mamma.

 

Det är helt jävla otroligt att jag står än idag. För det är dagar som idag som jag verkligen inte orkar kämpa mer. Det är dagar som idag som jag verkligen behöver få gråta ut i en famn och bli påmind om att jag inte är ensam </3 Det är dagar som idag som jag behöver höra ett helhjärtat "jag älskar dig, min fina. Försvinn inte, jag behöver dig."