StarsInStorage

Häromdagen kände jag för att dra fram min lolitagarderob och drog på mig det här :> Tycker egentligen att färgen inte klär mig alls, men modellen är så söt <3

 

Under flera veckor har jag varit ganska nedstämd... Oftast utan någon anledning, andra gånger då jag tycker synd om mig själv. Jag hatar det. För mig är det en synd, att tycka synd om sig själv. Men ibland händer det och då kontrar jag det med "det finns de som har det värre" och något som har blivit min mer använda mening nuförtiden "man kan inte få ha allt". Det sa alltid min mamma, och hon har så rätt.

 

När jag är i mina deppiga perioder så är det inte mycket som får mig glad. Dessa perioder är som en stor sten som ligger på mina axlar. Man orkar inte kliva ur sängen, orkar inte ens något enkelt som att bre en macka. Man orkar inte ta sig till skolan och ingenting någon säger är roligt. Allt detta för ingen "direkt" anledning.

Man blir ledsen för minsta lilla och man glömmer saker hela tiden, det kan vara allt från vad man hade till frukost till att ha glömt låsa dörren.

 

I dessa perioder är det många tankar som går åt mamma. Ungefär som "åh vad jag hade velat ringa henne nu och berätta vad som hänt i skolan" eller "Undrar vad hon hade lagat för mat ikväll, nej just det, henne får man ju aldrig se igen." Jag kan ibland bli arg för att jag har det som jag har det, och känna att allt är orättvist.

Varför får alla andra ha sina föräldrar? Varför måste jag hela tiden förklara för sjukvård, tandläkare, skola etc att tyvärr, ni kommer inte få nån framgång med att kontakta mina föräldrar. Varför får inte jag ha det bra någon gång (vilket är fel, för nog har jag det bra ibland, men jag beskriver bara dessa perioder)?

 

Men för att komma över smärtan, för att orka med skolan, när musiken inte räcker till för att dämpa min ångest och mina överväldigande känslor och när ingenting kompisarna säger är roligt, då kontrar jag mig själv med:

Det tar emot att tänka så. Men det funkar.