StarsInStorage

 

 

Jag är så sjukt arg. Så ledsen. Så rasande. Så förtvivlad och så fruktansvärt nedbruten just nu..

 

Första gången med bredband på länge förresten, haha!

 

Delvis har min sjukdom gjort att kroppen kopplar bort allt så att jag inte riktigt hänger med i vad jag skall göra. Det jag får tillsagd att göra går till hjärnan, men hjärnan för inte vidare till resten av delarna av kroppen. Sjukt irriterande..

 

Så jag hade ett bra samtal med min handledare och hon förstod att hur mycket jag än ville vara där så klarade inte riktigt kroppen av det. Dvs, jag har avslutat min praktik, men jag kommer att lägga till det i ett senare tillfälle. So no worries. Är bara synd att jag inte kunde vara med mer på den här produktionen.

 

Olyckan kommer sällan ensam. Jag trodde att jag skulle orka att ta emot och bearbeta informationen utan att flippa ut, eftersom jag ville vara där för denne som gick omkring med så mycket sorger...

 

Men så kom jag på att det inte är såhär jag vill bli behandlad. Det är inte såhär jag vill ha det. Jag är värd mer än så och jag är sjukt trött på att många tar det för givet. Jag vill inte ha mitt liv utformat sådär att jag hamnar i efterhand, att jag inte är den viktigaste personen och att man kan bolla lite hit och dit med mig.

Så, bort med det. Jag är viktig. Jag är stark. Jag är jag.

 

Det är ingen som förstår vad jag skriver eller vad som har hänt, jag vill inte prata om det heller. Men detta är min förklaring till ifall någon undrar varför jag ej är på praktik eller hur läget står till. Det är pissigt just nu, kan man säga. Mer än så är det inte. En otroligt brant nerförsbacke, men jag rullar än. Snart är jag uppe på toppen igen och där står jag, stolt på min longboard (som jag tyvärr inte har på riktigt /sadface) och tittar mot den vackra solnedgången.

 

Jag förtjänar fler medgångar än motgångar. Nu får det faktiskt räcka med skit.