Däkkh.
(Skapad utav en okänd, tyckte att den var fin. Har förövrigt inte ps på den här datorn så kan inte ljusa upp bilden... men hoppas att det funkar ändå!)
Göteborgsresan var fantastiskt!
Den var fullkomligt galen, hektisk, rolig, ledsam, frustrerande och helt enkelt underbar. Det var ungefär ett år sedan jag hälsade på min hemstad så det var mycket känslor som väcktes inom mig. Många "aha"-upplevelser och psykiskt påfrestande. Det var tur att jag hade Lo med mig, annars tror jag inte att jag hade klarat det så bra. Hon är ett fantastiskt stöd och är så klok, hjälper mig att rusta mitt självförtroende så att jag sätter ett högre värde på mig själv. Det är jättebra.
Att komma tillbaks till det hus som har givit mig mycket obehag och mardrömmar, men samtidigt harmoni och glädje, var en känslokarusell i sig. Mycket påminner om min döda mor, om tiden vi hade då och att jag aldrig kommer att få tillbaks det. Jag hittade bla en fleecetröja som hon kunde ha på sig ibland... och trots att den har legat i källaren bland allt damm, så luktade den fortfarande mamma.
Vi gick flera gånger till min favoritrestaurang Andrum och åt oss proppmätta på deras buffé. Det är en vegetarisk restaurang där man får väldigt mycket mat för pengarna, supergott! Rekommenderar den verkligen!
Vi brände pengar på second hand och var bittra på mycket i-landsproblem. Lo hittade bla dessa coola rollerblades, men de fick tyvärr lämnas kvar och förhoppningsvis snart bli adopterade av någon annan.
Semesterpengarna gick även åt att gå på fantastiska poesi- och- dansföreställningar!
Här sitter vi på GöteborgsOperan, båda iklädda i våra superfina jeansjackor. Vi såg på två föreställningar som hette Shadowland och Neverland. Shadowland var helt fantastisk! Den skulle handla om häxjakten förr men både jag och Lo såg den ur ett feministiskt perspektiv där kvinnorna representerade "häxorna" som slog revolt mot prästerna i pjäsen. Det var vacker, modern dans där de kunde gå från att skutta omkring helgalna och skrikandes till mer mjuka och harmoniska rörelser. Sjukt bra!
Neverland föll mig dock inte i smaken så mycket... Den hade kunnat vara bra, för jag gillar när de vrider och vänder på gamla sagor, men tyngden i berättandet fokuserade på en mörkare del som slog hårt i mig emotionellt.
Den skulle handla om Peter som lider av vanföreställningar och schitzofreni, där hans förföriska psykolog framstod som Tingeling och de förlorade pojkarna var döda men lyckades kommunicera med honom ändå. Jag förstod inte riktigt om han själv hade tagit sitt liv, men hursomhelst så låg tyngden på hans cancersjuka mor... och så som de porträtterade scenerna med henne gjorde mig väldigt illa berörd. Jag var så chockad att jag inte ens klarade av att klappa händerna, tårarna bara rann nedför kinderna utan att jag kunde stoppa dem och jag försökte så gott jag kunde att vara tyst, men allt jag ville göra just då var att skrika rakt ut mot dem. De hade inte gjort något fel, men det växte en ilska inom mig som inte gick att utlösa.
Lo hjälpte mig ut eftersom jag var för upprörd för att resa på mig och gå därifrån. De började stänga alla dörrar och vi blev eskorterade ut genom huvudingången. Vi hann inte långt innan jag frågade Lo om vi kunde gå runt byggnaden och hon gick med på det. Jag bad henne sen att hålla för sina öron, för att jag verkligen behövde få skrika. Hon ställde sig en bit ifrån, tog hand om de som undrade om det hade hänt något och jag stod där och skrek hjärtskärande tills jag inte kunde mer. Det gjorde så ont, och det var så frustrerande, men äntligen, äntligen fick jag ut det.
Jag tror inte riktigt att jag har bearbetat sorgen från mamma utan har bara skjutit undan det för att liksom... klara skolan och allt annat. Först nu i vuxenlivet kommer det som en smäll och då kan jag inget annat göra än att bara omfamna mig själv, säga att det är okej att känna känslor, för det är något jag inte har tillåtit mig att känna förut. I min släkt betraktas det själviskt och nästan som en synd om man tänker på sig själv i första hand. Så det är först nu jag kan känna efter och verkligen släppa ut min sorg och frustration, istället för att hålla den inom mig och bara låtsas att jag är normal med vardagsproblem precis som alla andra.
Sedan var det dags för huvudaktiviteten, som var hela anledningen till att jag ens for ned. Min bror har fått en till flicka till familjen och hon döptes på lördagen <3 Det var himla vackert och väldigt rörande för de hade döpt henne till "Felicia Eva-Lena Fundin" (Eva-Lena var Basses och min mammas namn). Ingen av oss var beredda på det så ännu en känslostorm frodades inom mig och jag satt och grät hela tiden haha, fast var mer rörd över hur fint det var.
Det var så härligt att träffa flickorna igen, kul att de minns sin faster trots att vi ses så sällan och bor så långt ifrån. Jag fick tyvärr ingen chans att hålla i det lilla knyttet, men det var många som stod i kö så det får bli till nästa gång haha. Synd bara att det blev en så kort vistelse.
Jag hann också uppleva Sci-Fi-mässan lite efter dopet! Det var väl inte SÅ imponerande som jag trodde att det var.... men det var ändå en kul upplevelse! Fick träffa Linn och Emilie så det blev ju guldpunkten på hela den eftermiddagen.
På kvällen träffades jag och Lo igen, hon hade strosat omkring i Göteborg och kollat på konsthallar osv medan jag var på dop, och så ville Basse samt min pappa och hans sambo Eva träffas igen. Så vi beslöt oss för att äta en slags avslutningsmiddag kanske man kan säga. Hela middagen var katastrof haha, ingen fick det vi ville ha. Men det var trevligt att få umgås med dem så det liksom vägde upp till det hela.
Jag läste sedan min gamla dagbok som jag hittade i mitt rum. Man brukar fyllas av nostalgi när man gör det, men den här gången väckte det obehagliga minnen som jag hade förträngt samt gav mig mer förståelse nu när jag är äldre och mer erfaren, på hur dåligt andra har behandlat mig.
Jag kände mig arg och besviken på att folk runtomkring mig, människor jag tyckte/tycker om, har utnyttjat mig och min situation så mycket för att själva må bättre. Kört runt med mig som om jag vore en trasdocka och experimenterat över hur mycket de kunnat använda mig tills jag säger nej.
Jag kände mig arg över att jag hade så litet värde på mig själv, tillät mig själv att vara helt korkad och naiv om människor runtomkring mig och lät dem driva med mig trots att jag trodde då att jag inte brydde mig. Nu är jag mest bara glad att jag har läst det och fattat. Det har gett mig mycket svar på många frågor jag har haft inom mig och har gjort mig starkare och mer försiktig. Som om min tillit till någon annan inte redan var låg...
Nu förstår jag.
Nu vet jag.
Nu är jag stark.
GÖTELOELI
Har börjat smycka min nya väska som jag fick från rivhuset. I believe it was Sasja's before..? Jag har hursomhelst alltid velat ha en precis likadan så nu finns den i min lägenhet och jag har börjat pryda den med lite pins... Skäms lite över hur få jag har och att de är så små och enkla, men man tager vad man haver.
Nu har jag även förberett en hel bag med kläder som jag tänkte skänka bort samt sälja, en del tänkte jag skulle hamna på rivhuset då jag har lite dåligt samvete efter att inte ha gett tillbaks något. Det är alltid något iaf.
Examensarbetet har börjat på allvar och jag har nästan hela förarbetet klart. Imorgon skall jag börja skulptera och jag hoppas att jag kan beställa varor och dylikt på tisdag så att jag kan gjuta så fort jag kommer hem igen.
Allra helst skulle jag vilja vara ledig förstås... men jag far iväg på onsdag till Göteborg och stannar till söndagen. Jag skall nämligen på dop på lördagen, min bror har blivit far till ännu en flicka, Felicia :) och så vill jag passa på att vara i hemtrakterna lite, komma bort en stund. Lo följer med mig och vi kommer att strosa runt i Götet som galningar.
(sneekpeak på examensarbetet)
Är lite nervös över bekantskapen där.. Jag är dålig på relationer. Vilka kommer vara glada över att se mig? Vilka kommer att vara sura och besvikna? Hursomhelst får jag träffa min bror och hans familj, det är viktigast för mig. Sen hoppas jag att få se mor och far-föräldrarna på dopet också <3
De verkar inte ha mycket tid kvar.... och man säger att man aldrig förbereder sig för den stunden.... Men jag är rädd. Jag känner hela tiden skuld över att ha så dålig kontakt med dem och jag är rädd att varenda släkting jag har, gammal som ung, kommer att dö imorgon. Jag vet att man inte skall tänka så och jag försöker att inte göra det, men det är någonting jag jobbar på...
Jag fixar inte att både ta hand om mig själv och vara kontaktbar med andra jag älskar... men jag tappar så många på det sättet så det är svårt att väga upp vad man skall prioritera.
Många tror att jag inte saknar dem för att jag inte kontaktar dem... och jag förstår dem. Jag brukar tänka så när ingen kontaktar mig heller. Jag har massor av ursäkter till varför jag gör så.
Jag har inte tid.
Jag måste fokusera på mig själv i första hand.
Har fullt upp med skolan.
Hatar att prata i telefon.
Etc.
Allt det är sant men det är inga bra ursäkter, just för att jag får skylla mig själv att ni börjar ledsna på att jag aldrig hör av mig och att jag får er att tro att jag inte saknar er. Jag är inte bra på det och jag är ledsen över att det är så.
Det jag kan säga är att ni inte är bortglömda eller oälskade.Jag saknar er något så otroligt mycket.
Jag älskar er. Jag bryr mig om er. Ni är så många.
Jag kan knappt ta hand om mig själv och det suger. Jag går på sparlågor.
Men försök minnas att jag saknar er i de stunder ni tvivlar.
För ni betyder mycket för mig.
Det gör ni verkligen.