StarsInStorage

 

Har börjat smycka min nya väska som jag fick från rivhuset. I believe it was Sasja's before..? Jag har hursomhelst alltid velat ha en precis likadan så nu finns den i min lägenhet och jag har börjat pryda den med lite pins... Skäms lite över hur få jag har och att de är så små och enkla, men man tager vad man haver.

 

Nu har jag även förberett en hel bag med kläder som jag tänkte skänka bort samt sälja, en del tänkte jag skulle hamna på rivhuset då jag har lite dåligt samvete efter att inte ha gett tillbaks något. Det är alltid något iaf.

 

Examensarbetet har börjat på allvar och jag har nästan hela förarbetet klart. Imorgon skall jag börja skulptera och jag hoppas att jag kan beställa varor och dylikt på tisdag så att jag kan gjuta så fort jag kommer hem igen.

Allra helst skulle jag vilja vara ledig förstås... men jag far iväg på onsdag till Göteborg och stannar till söndagen. Jag skall nämligen på dop på lördagen, min bror har blivit far till ännu en flicka, Felicia :) och så vill jag passa på att vara i hemtrakterna lite, komma bort en stund. Lo följer med mig och vi kommer att strosa runt i Götet som galningar.

 

 

 

Är lite nervös över bekantskapen där.. Jag är dålig på relationer. Vilka kommer vara glada över att se mig? Vilka kommer att vara sura och besvikna? Hursomhelst får jag träffa min bror och hans familj, det är viktigast för mig. Sen hoppas jag att få se mor och far-föräldrarna på dopet också <3

De verkar inte ha mycket tid kvar.... och man säger att man aldrig förbereder sig för den stunden.... Men jag är rädd. Jag känner hela tiden skuld över att ha så dålig kontakt med dem och jag är rädd att varenda släkting jag har, gammal som ung, kommer att dö imorgon. Jag vet att man inte skall tänka så och jag försöker att inte göra det, men det är någonting jag jobbar på...

 

Jag fixar inte att både ta hand om mig själv och vara kontaktbar med andra jag älskar... men jag tappar så många på det sättet så det är svårt att väga upp vad man skall prioritera.

 

Många tror att jag inte saknar dem för att jag inte kontaktar dem... och jag förstår dem. Jag brukar tänka så när ingen kontaktar mig heller. Jag har massor av ursäkter till varför jag gör så.

 

Allt det är sant men det är inga bra ursäkter, just för att jag får skylla mig själv att ni börjar ledsna på att jag aldrig hör av mig och att jag får er att tro att jag inte saknar er. Jag är inte bra på det och jag är ledsen över att det är så.

 

Det jag kan säga är att ni inte är bortglömda eller oälskade.Jag saknar er något så otroligt mycket.

Jag älskar er. Jag bryr mig om er. Ni är så många.

 

Jag kan knappt ta hand om mig själv och det suger. Jag går på sparlågor.

Men försök minnas att jag saknar er i de stunder ni tvivlar.

 

För ni betyder mycket för mig.

Det gör ni verkligen.