Den mest värdefulla skatten i mitt liv
Garrus
2013-03-14 - 2015-02-04
Jag sökte runt på internet efter den försäkring som skulle passa dig bäst.
"Men det är ju bara en bondkatt..." sa många andra.
För mig var du inte bara en bondkatt, för mig spelade det ingen roll om du var någon speciell ras.
För mig var det viktigast att du lever och mår bra.
För mig var du min livskamrat.
Jag förstod mig inte på de som sade att katter skall leva med en så himla länge och att de bara var en börda.
Det är klart att det är svårt att fara någonstans, precis som med hundar och barn,
men det skulle inte få mig att ändra min önskan om att vilja ha en katt.
Varför skulle det vara negativt att de lever längre? Det är väl för tusan bra?!
Ni som hävdar detta, vad är djur för er? Om ni bara har djur som tidsfördriv kan ni lika gärna skaffa en tv...
Den har också en viss livslängd och funkar som sällskap för er.
Du var så speciell...
Min lilla katt...
Du var väldigt pryd och ville alltid städa i en evighet efter att du hade gått på lådan.
Du hade en liten önskan om att gå ut ibland, men det var lite väl läskigt så strax efter ville du komma in igen.
Du skulle aldrig klättra i gardiner, kissa utanför lådan, tugga på kablar, ja nämn allt ohyfs som vissa katter kan göra. Du var väluppfostrad och du nöjde dig med hårsnoddar som leksaker. Det var det bästa du visste!
Jag hoppas att de har tillräckligt med hårsnoddar där du är nu... och jag hoppas de andra katterna är snälla mot dig. För jag vet ju att du inte var så bekväm med andra katter och du förstod inte riktigt vitsen med revir.
Du var så kärleksfull, ville alltid pussas, gosas och när man lyfte dig lade du alltid tassarna runtom min hals, som om du gav mig en kram.
Du fick namnet efter en stark och mild tv-spelskaraktär.
En hjälte, precis som du var för mig.
För du var mitt ljus i livet, min lilla skatt.
Och du var sannerligen mammas lilla pojke.
(Det var ett enormt åskväder och familjen beslöt att det var säkrast att vistas i bilen. Så jag tog med mig Garrus in i bilen och vi höll varandra sällskap.)
Du var så duktig på apport och charmade även den som ogillade katter som mest.
De kunde komma fram till mig och säga
"Jag har mött många katter, men det här är faktiskt den första som jag tycker så mycket om.
Han är verkligen speciell den där."
När du lekte hade du även klorna infällda så att du inte skulle skada någon, för du ville verkligen ingen illa.
När du pratade så använde du en röst som var minst sagt speciell, många undrade om du var sänd från ett rymdskepp. Nästan så jag undrade om du visste att du var en katt. I ditt huvud kanske du var en hund, en alien, kanske en människa?
Fram tills igår verkade du vara helt kärnfrisk förutom att du var lite överviktig.
Jag hade tom köpt ett 10 kg's mat som du skulle gå ned i vikt på, eftersom jag var rädd att du skulle få diabetes eller hjärtproblem.
"Tänk om"
Tänk om jag kunde ha gjort annorlunda.
Tänk om du hade ont en längre tid men inte visade det?
Tänk om jag kunde få ditt hjärta att slå igen?
Tänk om du plötsligt skulle rycka i din lilla tass och vakna igen?
Men det gjorde du inte.
Jag skrek. Grät förtvivlat och höll dig tätt emot mig, grävde mitt huvud mot din mjuka päls.
Din kropp var lealös, huvud och tunga bara hängde, ögonen stirrade utan liv.
Nu finns du inte mer.
Det gick så fort.
Jag ångrar att jag knuffade ned dig från sängen när du ville gosa, bara för att jag ville somna om.
Jag visste inte att du någon timme senare skulle vara borta. Jag hade räknat med att du åtminstone skulle få leva tio år till, inte gå bort såhär. Tom om du hade gått bort genom att ha blivit påkörd så hade det varit mer förståeligt. Men det här... Det händer bara inte.
Jag vaknade av att du kippade efter andan.
Först lät det som när du brukar försöka få upp en hårboll, men när jag såg i ögonvrån att du inte satt ned, utan låg på sidan, så kastade jag mig upp ur sängen och tog mig till dig. Dina andetag blev högre och mer smärtsamma, allt detta under några sekunder och när jag tog i dig var du borta.
Min rumskamrat Lina hörde detta samtidigt och sprang in till mig, kollade fort i hans käke ifall han hade fått något i halsen. Hon hittade inget och jag skrek.
Han är död.
Min älskade livskamrat är död.
När jag mådde som mest dåligt i mina suicidtankar sade jag till min psykolog att
"Garrus är den enda som håller mig vid liv. Så länge han lever, lever jag.
När han dör så kommer jag att ta livet av mig."
Jag hade inte beräknat att det skulle hända så tidigt.
Ingen förstod heller vilket stort betryggande han var för mig. Hur ensam jag kände mig utan honom.
För andra var han ju bara en katt...
Vad skall jag göra nu?
♥ Pappa
Älskade dotter 💗 Det är ok att sörja. Det måste man göra. Jag älskar dig. Hang in there 🌹
♥ Eileen
Jag tror verkligen att Garrus visste om hur mycket du älskade honom, att han kände av det.
Kämpa på så gott det går, fina du <3
♥ Svar
Tack ni fina <3 Jag skall sörja och kämpa så gott det går <3
♥ Åsa
Lider med dig, har upplevt detsamma! <3 <3 <3 <3 <3
Trackback
Massa styrkekramar till dig! Väldigt fint skrivet <3