StarsInStorage

Det har gått lite längre tid nu. Jag har sovit för det mesta men försöker så gott jag kan med att komma ikapp med skola och komma ihåg att äta. Det är tyst och lugnt, inget skrap på dörren om att vilja komma in, ingen duns i sängen som sker på morgonen när lillen ville gosa och säga att han är hungrig. Ingen tjock pälsklump ivägen utanför toalettdörren som man långsamt knuffar på så att man kan ta sig ut, ingen låda som behöver rengöras eller matskål heller för den delen. Tyst.... och lugnt...

 

Det är en del som frågar hur det är och jag säger som det är. Det är tufft nu, men det blir bättre för varje dag. Jag har blivit en expert på sorgearbete så folk runtomkring mig behöver inte längre förklara hur det går till. Man hör en liten suck från dem, en suck av medlidande. De vet att jag vet, de vet att jag är rutinerad sorgearbetare, men de är samtidigt lättade över att jag tar det så bra. Då slipper de lägga mer energi och arbete på att se till så att jag jobbar på det.

 

Nej jag vet, de frågar förstås för att de bryr sig om mig...

 

Jag kan dock inte hjälpa att jag hela tiden känner mig ivägen och som att folk helst vill att jag sköter mitt i bakgrunden, långt där borta och endast kommer lite närmre när dagar är lite bättre och jag har en gladare fasad. Jag vill inte heller verka som att jag är världens deppmoln som bara drar ned alla i min sörja, men det är en svår balansgång det där. Att inte vara för jobbig för andra samtidigt som man bör för sin egen skull omge sig runt människor som verkar bry sig om en. Det är svårt, det där att må dåligt och lägga det på andra som säger "du kan alltid komma till mig", men inte för mycket för att de tillslut suckar och drar sig för att vilja umgås med en.