Varför uppskatta livet?
(c) Innersea DeviantArt
Jag vill bara lägga mig ned och dö...
Det gör ont. Jag vill bara domna bort...
Allt förtärs som stoft från ett stenhårt berg.
Jag orkar inte vara stark längre. Jag orkar inte kämpa själv.
Det räcker.
Det kommer att dröja ännu längre innan jag får csn... De har fått uppgifter om att jag inte har samlat in poäng.
Jag får två veckor på mig att få godkänt i flera ämnen jag ligger efter i. Det står att jag kan skicka in läkarintyg för att styrka att jag har varit sjuk, vilket jag har gjort sedan innan.
Jag är bara inte lika stark längre som jag var under gymnasiet. Då jag gav upp mitt fucking sociala liv (vänner, vad är det?) för att få bra betyg och överleva en ätstörning, som jag förövrigt fucking klarade av själv för att fuckig ätstörningsenheten i Gbg var sämst på att hjälpa en.
Men du har klarat det förut, klart du klarar det nu!
Fattar ni ens hur jävla mycket energi jag lade ner på att klara det?
Jag är less nu. Jag orkar inte kämpa själv.
Nu räcker det.
♥ Sara
dude, call me if you feel like this. Du vet att jag alltid lyssnar på dig!
Trackback
Ehm...(hur börjar man en sån här superrandom, eventuellt lite creepy kommentar?? >-<)
Jag, ehm, är Eileen. Du vet, Ulf-Eileen. Jag hamnade här, på din blogg, för någon dag sen, och kände bara att jag inte kunde lämna det här inlägget obesvarat.
Please don't feel creeped out, var inte meningen att stalka dig, heh D: (om du vill att jag ska sluta läsa så säg bara till!)
Jag har en tendens att bli något överdrivet berörd av andras livssituationer, även (eller kanske speciellt när) jag inte alls känner personen i fråga.
*nödvändig presentation och ursäktande*
Det jag helt enkelt ville säga var att du inte är ensam i dina tankar och din kamp. Det kanske låter tragiskt, men det jag menar är att du inte är ensam, att det finns de som kan relatera på riktigt och kanske därmed även förstå på ett djupare plan och därmed stötta och hjälpa. Du behöver inte kämpa ensam, trots att det absolut oftast kan kännas så. Det gäller kanske bara att hitta rätt personer i ditt liv.
Jag ska inte försöka låtsas att jag vet din situation, eller har varit med om exakt samma grejer. Däremot så kan jag relatera till inte så lite av det du skrev om här, och även om det kanske känns skulle kännas superweird och creepy för dig (ehum), så skulle jag kunna lyssna om du behöver prata lite. Jag ville ändå säga det, för jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte skrev nånting efter att ha läst allt.
Snälla, ge inte upp riktigt än.
(mitt nr är 0703974663 om du skulle få för dig att faktiskt ta upp mitt erbjudande om prat, och det är helt okej om du inte känner för det! Förlåt för milslång random text .___.)