StarsInStorage

 

Det har varit så sjuuuuukt mycket motvind det senaste...

Jag är helt uttömd på energi och idag är min allra första "lediga" dag.

 

Det går inte att beskriva så att någon förstår hur fruktansvärt kämpigt det har varit. Mycket har haft med skolan att göra... Examensprojekt som man har jobbat dygnet runt på nästan, stress och press som har påverkat så många att alla alltid har haft någon att vara arg på, klasskamrater som glatt ger sig ut i arbetslivet och flyttar ifrån... Det är helt enkelt en fråga om stress i olika utsträckningar, känslomässigt som praktiskt.

 

Jag har verkligen bitit ihop, cyklat mot den där starka vinden och hade jag inte haft så fina klasskamrater som hjälpte mig med så mycket så hade jag seriöst brutit ihop för längesen. Det hände dock i onsdags, som en blixt från klar himmel. En liten droppe trillade ned från det fyllda glaset och landade hårt mot marken, det knöt ihop sig på bröstet på mig, omgivningen blev liksom still runt om kring mig och det enda jag hörde var mina ansträngda andetag. De blev högre, raspigare och det knöt sig mer och mer i bröstkorgen, som att någon lyckats forcera sin hand och knäcka min bröstkorg för att strama till lungorna. Jag stapplade mig bortåt, stannade vid en bokhylla, insåg att det var för mycket folk och vad som höll på att hända, så jag gick bort från omgivningen och lyckades hitta en liten pall att sitta på.

 

En panikångest-attack, lagom till invigningen av vår utställning, som triggades igång av en kommentar som jag lätt hade kunnat vifta bort annars men som nu bara blev för mycket. När jag lyckades kontrollera min andning igen strömmade tårarna nerför kinderna och jag grät hejdlöst. Lina kom och lugnade ned mig, fina Peter fixade iordning mitt projekt till utställningen och jag missade allt.

Det här var endast en reaktion på allt som har hänt, kroppen orkade inte längre, psyket orkade inte längre och jag har i flera dagar innan detta varit så vinglig och svimfärdig att jag trodde att kroppen skulle lägga av helt. Men jag var envis och tänkte "Inte än. Jag MÅSTE göra klart det här först. Jag har inte tid att vara sjuk. Nu när Peter har hjälpt mig så mycket så kan inte kroppen lägga av nu!!!"

 

Så mycket som går emot mig just nu...

 

Och nu flyttar all min trygghet. Alla är upptagna med att packa för att starta sina liv. Jag har försökt förbereda mig inför det här, men jag har bara lyckats skapa mer ångest än lindement mot det. De liksom slits ifrån mig, för dem frivilligt, för mig motvilligt. Jag känner mig ensam kvar, tom och värdelös. Känner mig oviktig. Svag. För att jag aldrig lyckas behålla någon som jag älskar så mycket som älskar mig lika mycket tillbaks och vill visa det.

 

Jag är så trött... så ledsen... och så orkeslös...

Mest troligt för att det har varit en sån helvettes vecka och såklart skall alla problemen infalla på en och samma gång. Så jag skall nu lägga mig under täcket, låtsas att jag är en sköldpadda och snyfta, tycka synd om mig själv, för det tycker jag att jag har rätt i att göra. Snyfta över att så många kommer att flytta ifrån, börja leva sina egna liv och aldrig ha tid eller glömma av att höra av sig...

 

 

Jag orkar verkligen inte med människor just nu...

De är så bra på att göra en ont, oavsett om det är med mening eller inte.