StarsInStorage

 

Jag är stolt över min släkting. Jag tycker att oavsett om det verkligen handlar om det hen kom ut med eller om det bara är en fas, ett uttryck jag avskyr så mycket men som faktiskt kan infalla en ibland, så skall andra respektera det och omfamna det, inte hugga tillbaks med predikanden om deras tro eller åsikter. Det är inte deras ensak. Det är inte de som blir drabbade. Men de som blir upprörda tar gärna på sig offerkoftan och får den verkligt drabbade att verka vara förövaren i fallet, vilket resulterar i mer skam, självförakt och skygghet från en värld man hoppades skulle vara trygg och omfamna en, men som i själva verket staplar upp mur av taggtråd som begränsar personens utrymme.

 

 

 

Personligen har jag aldrig vågat komma ut helt. Jag har aldrig riktigt vågat ta plats i frågor jag vet allmänheten inte är beredda på att höra. Jag är rädd. Men min släkting bröt ned de där fördomsfulla murarna och lyckades stå upp för sig själv, sin värdighet och sin fulla rätt att kräva att bli rätt behandlad.

 

Mitt inre är inte lika enkelt. Det är inte lika svart på vitt som många gärna vill ha det för att förstå. Skulle jag berätta skulle jag behöva utstå motstånd av att inte bli betrodd, att man är flummig och konstig, att man har historiska händelser att peka ut anledningen för, att man har sjukdomar eller olika diagnoser som skulle styrka det och att det egentligen "inte är på riktigt". Det skulle skapa en så stor hög av missförstånd att det skulle bryta ned mig mer än det hjälper mig.

 

 

Så har jag levt hela mitt liv. Anpassat efter andra, andra som brutit ned mina skyddsväggar så att jag inte längre har någon stabil grund att stå på, så därför skapas en tankegång av att en självklar värdighet om mig själv skulle brytas ned av omgivningen på mig, mer än det hjälper mig.

 

Det är sorgligt. Sorgligt att omvärlden inte är redo för att utvecklas och lära sig mer. Sorgligt att omgivningen inte är öppna nog att bara acceptera någon annans beslut som ändå inte rör dem personligen. Sorgligt att behöva vara rädd för sitt eget blodsband, pga den okunnighet de innehavar. Sorgligt att endast kunna röra sig i den minoritet där de känner likadant, för att kunna känna sig varm och trygg, accepterad som människa och inte som att man vore ivägen.

 

 

Men som sagt. Det hade kunnat vara värre. Man kunde ha blivit utsatt för en upprepad historia av ilska, hat och förakt från okunniga, rädda människor, för att man är annorlunda. Något vi minoriteter, äldre som unga, mycket väl påminns om varje dag men som är helt otänkbart och glömskande för de utomstående.

Det är många som säger att man skall vara glad överhur vi har det. Jag skulle vilja visa mitt missnöje till det. Jag skulle vilja säga att det är cisheteromono-människor som lever inom ett i-landsklassat land åkandes på en räkmacka angående allt i livet, skall vara glada över hur de har det.

 

 

Häromdagen fick jag fram ett härligt scenario i mitt huvud av framtiden. En värld där alla är accepterade för dem de är, av barn som ej behöver vara rädda för att berätta vad de känner eller vilket kön eller inget kön de tillhör. Att de blir accepterade för den person de är, känner sig älskade som medmänniskor och att de slipper bemöta det tjatiga eländet vi idag fortfarande måste utstå. Att en minoritet inte längre finns, utan att alla, helt enkelt, är människor med större bredd på sitt omfamnande och öppenhet för nya främmande nyheter.

 

 

Blev mycket ordbajs i det här inlägget, ber om ursäkt för det. Men jag hoppas att det ringer någon klocka för dig som läser angående vad jag vill få fram med det här. Att det mottagas med öppenhet, som självklart inte är något jag kan begära, men som skulle uppskattas väldigt mycket.