StarsInStorage

Åt det säger jag HALLELUJA.

 

Tror de flesta vet varför. Det stressade mig, fick mig att må dåligt osv. Jag orkade inte vänta tills mobilen är lagad för jag har mått så dåligt av den under så lång tid. Jag hann iaf ladda ned några gamla bilder som jag ville ha kvar, bla den här <3 ^

 

Vill du lägga till mig på Skype så är det:

 

Men jag lägger inte till vem som helst, så skriv ditt namn i meddelandet. Ha också i beräkning att jag inte kommer att vara så aktiv där, för jag vill inte att det skall bli ett stressmoment där heller.

 

Ha det fint!

 

... du får höra att allt du har kämpat för var helt i onödan.

 

Det hade kunnat gå fortare

om du redan kunde genvägen,

men eftersom du inte visste om den vanliga vägen

så var du tvungen att gå den längsta omväg

för att ta del av alla källor,

allas kunskaper,

om hur man går tillväga

för att ta sig till den vanliga vägen.

 

~¨~¨~ *** ~¨~¨~

 

Många är nog nyfikna på vad jag skrev för något på fb igår, så tänkte förklara mig lite här på bloggen, så gott det går.

 

Det var hos psykologen som alla pusselbitarna föll på plats. Jag har sedan augusti ringt runt, mailat, hört mig för om vad jag har rätt till för ersättningar (i form av pengar). I de flesta fall av många har det handlat om att jag har blivit vidareskickad till andra möjligheter pga att den person jag har blivit hänvisad till att ringa säger att denne ej jobbar med det ärendet. Jag tror många känner igen sig i den diskussionen, när man sitter i en slags situation där personen man pratar med är less på sitt jobb och helst skickar en vidare så att någon annan kan lösa det lite krångligare problemet. Detta handlar om myndigheter som arbetsförmedlingen, försäkringskassan, soc, csn, studievägledare osv. Det har alltså tagit dem tid att ge svar, ge något form av besked över hur jag skall leva och vad jag skall leva på.

 

 

Det enda jag har lyckats få, efter mycket om och men, är aktivitetsersättning (UGA) från försäkringskassan då vi upptäckte tidigt att en sjuksskrivning är helt meningslös (Det tog försäkringskassan tre månader att räkna ut samt skicka ut en betalning på 5000:- baserat på min tidigare lön, som gällde två månader. Alltså, på tre månader fick jag totalt 5000 kr). Med det menas att jag aktivt skall söka jobb, samtidigt som jag hade tänkt avsluta mina studier. Den aktivitetsersättning jag får räcker knappt till hyran.

 

Soc samt boendeersättning avslogs pga personliga anledningar och någon diagnos har jag inte, så det fick bli att kolla med csn och avsluta mina studier.

 

Igår, som sagt, fick jag veta att jag inte kan få studiemedel heller för att jag måste registrera mig för den kurs som pågår just nu för ettorna och tvåorna i samma utbildning. Det betyder alltså att all den här tiden som jag har tjatat om att få svar, har jag missat pga att jag aldrig fick veta att det var det som krävdes. Jag måste därför registrera de kurser som har varit från augusti tills nu NÄSTA höst, nästa år, för att jag skall få godkänt studiemedel.

 

 

 

Jag bröt ihop. Psykologen tjatade om att hon inte kan göra något åt hur systemet funkar, trots att det suger och det vet väl jag med. Tillslut fick hon en snilleblixt och började förstå varför jag bröt ihop och sa:
"Jag är ledsen att det skulle behöva ta sådan tid för dig att få veta detta... Att de inte kunde säga det med en gång redan i augusti, istället för att få höra det nu efter att du har kämpat så med att få informationen."

Hon har dessutom följt upp mig varje vecka sedan i augusti, hur det har gått med att ringa och vad jag har sagt, vad myndigheterna har sagt, så jag vill för all del inte höra att jag inte kämpade tillräckligt nog. Att jag skulle ha gjort si eller så istället, för i detta fall handlade det helt enkelt om att mottagaren antingen inte har förstått pga sin position av jobb eller inte velat lyssna och förstå, utan bara skicka en vidare.

 

Jag har gjort så många saker som är så påfrestande för mig, tex att höra av mig till företag och bearbeta ångesten med att prata i telefon osv. För många är det enkelt, men för mig är det en enorm prestation. Att få veta att allt det där i onödan och att även om jag var så tydlig att en treåring skulle förstå vad jag sa men ändå nonchalerades det, att få veta det nu i efterhand känns som ett enormt bakslag. Som att de kör över mig med ett tåg. Hade jag som sagt fått reda på detta redan i augusti så hade jag kanske kunnat diskutera andra lösningar med psykologen om hjälp att få.

 

 

 

Men som sagt så är inte detta horribelt. NU vet jag ju vad jag skall göra, NU vet jag att jag inte kan räkna med de alternativen så nu kan jag gå vidare och ignorera det förgångna. Min psykolog och jag skall skriva en remiss till någon förening som hon pratade om och se om de kan hjälpa mig med min situation.

 

NU när jag vet att jag inte kan räkna med soc, csn och försäkringskassan, så är prio ett för mig just nu att spara pengar till att laga min mobil och ta bort fb-fanskapet, för det stressar mig så himla mycket och det var ju tänkt vara borta för längesen, men pga ovannämnda så visste jag ju inte att jag aldrig skulle få ekonomiskt stöd. Oroa er inte på hur jag skall få ihop de pengarna, jag har lite småplaner som jag har tagit upp med andra.

 

Innan jag lägger mig tänker jag dela ett inlägg om något som jag tycker är positivt! Men det är en liten händelse i sig som är lite för lång att skriva här, så det tar jag i nästa inlägg! :)

 

Ha det fint <3

 

 

Apropå något helt annat, men som hände samma dag, så for jag till PMU och såg att en tiggare gick in för att värma sig och gnuggade händerna mot varandra, blåste på dem för att värma dem. Det var riktigt dåligt väder ute. Kallt och grått, snöblandat regn och hon hade bara händer.

Omkring henne innanför ingången satt en massa andra människor som pratade med varandra, totalignorerade tiggaren eftersom det nu nästan är förbud att ens titta på dem i sociala sammanhang? SKÄMMES om du skulle få ögonkontakt alltså...

 

Jag tyckte synd om kvinnan och bokstavligt talat rusade in för att hitta några varma, tjocka vantar och hittade även några fina tjocksockar som var billiga. Jag betalade och rusade ut till kvinnan som hade satt sig utanför igen. Hon såg väldigt glad ut när jag kom med dem och pekade på sin lilla kaffemugg, ifall jag hade några lösa pengar att skänka. Jag försökte förklara så tydligt jag kunde att jag inte hade lösa pengar.

Hon blev tyst en kort stund, tänkte och visade sen ett foto på sina barn (max tio år) och pekade på mina skor samtidigt som hon pratade sitt språk. Jag förstod först inte vad hon menade, menade hon att jag skulle skänka mina skor? Men efter ett tag förstod jag att hon menade att hon behövde ett par varma skor, SOM mina, ett par ordentliga kängor som jag antog hennes barn skulle ha. Jag frågade om storlek, försökte visa med händerna och jämföra med mina skor, men hon verkade vilja ha samma storlek. "Konstigt...." tänkte jag, var det bara ett par till henne hon var ute efter, eller två par till hennes söner fast i min storlek?

 

 

Jag gick iaf in, den här gången var jag inte lika jäktande och tittade noga efter skor. Det fanns rätt många ordentliga och en del väldigt billiga. Jag valde två par vinterkängor som jag tror gick på max 70 kr ihop och gick ut till henne. Jag försökte fråga om det var såna hon menade och om ville ha två, men hon tog dem genast och tittade forskande på dem. Hennes blick blev tårögd och tittade sedan på mig och sa på krasslig engelska "THIS! This is very good, very good! Thank you!"

 

Hon tog min hand och kramade den hårt och jag önskade henne en trevlig fortsättning. Inte för att jag tror att hon fattade något av det jag sa, vare sig det var på svenska eller engelska, men jag hoppas att min gärning iaf förklarade det.