Glödande kålhuvuden
Tjenna!
Tänkte göra en liten uppdatering här!
På bilden ovan har jag min "nya" peruk <3 Gillar den väldigt mycket, bortsett från att jag är lite trött på färgen haha.
Ja, vad har hänt? Jag har svajat upp och ned i mitt mående och har fått vila upp mig ganska ordentligt, ibland flera dagar i sträck. Det är lite stressigt för då hinner man inte med att göra så mycket skoluppgifter... Men är man sjuk så är man </3
Har varit på praktiken lite då och då och försökt vara så glad och engagerad man kan vara. Dock-hobbyn har väl legat lite på is ett tag eftersom det tar sån tid och energi att sy kläder och dylikt ^^' Vill så gärna sätta dit ett par ögonfransar på min senaste docka så att hennes faceup blir färdig någon gång... Klänningen har dock fått lite mer rosetter och spets! :)
Fikade med Moa och Kristin i torsdags och det var väldigt trevligt. De har ändå haft praktik i samma stad och ändå har vi inte setts sedan vi skildes åt i skolan??? What....
Torsdagen var en typiskt dålig dag för mig så det var skönt att få uppleva något trevligt för omväxlings skull. Det var också härligt att höra att inte bara jag har varit tvungen att lägga planeringen till examensprojektet åt sidan </3 Uhhhhh.....
Jag tänker mycket på vad fan jag skall hitta på sen... Jag brukar ändå försöka att ha en rätt positiv inställning till framtiden och tänker att allt löser sig, men det är inte så lätt att undvika att oroa sig då det är bostadsbrist överallt och då livslusten inte är på topp (y).
Jag börjar också ogilla julen mer och mer. Den har såklart inte varit särskillt mysig sen hon dog, men under åren har man ändå försökt göra lite julmysigt iaf. I år orkar jag bara inte. Jag började lite med att sätta upp julgardiner och julstjärnor, men nu när man inte hittar någon som kan ta hand om min söta lilla kisse under tiden jag är hos Peter så känner jag god lust att bara skita i allt.
Jag känner väl lite just nu att samtidigt som många bitar pusslas ihop inom mig själv så är det fler bitar som rasar ned... Jag är känd för att vara den där envisa, starka personen som fortsätter springa även efter mållinjen, men nu har jag ändå kommit ganska många mil efter mållinjerna och börjar känna mig utmattad.
Det är väl lite som att springa mil efter mil på glödande kol, men inte ha något vatten eller mat i siktet och man kan inte stanna upp för då brinner man upp. Bra jämföring va?
Så ja. Det är VÄLDIGT frestande att bara ge upp. Men hur kul är det?
Trackback