StarsInStorage

 

Jag var i Göteborg med Niklas för inte så länge sen. Det var bara en snabbvisit så jag brydde mig inte om att kontakta en massa vänner... Nog för att de inte hade varit så glada att se mig ändå. Jag har nog alltid värdesatt dem högre än de har värdesatt mig tror jag. Men två kompisar hann jag med iaf.

I Göteborg hittade jag min gamla dagbok, min ack så plågsamma lilla dagbok. 80% av den innehåller ätstörningar i princip men också lite om min nyfunna kärlek jag hade då (som var ett as). Det gör så ont i mig av att läsa i den... Lilla jag, så mycket jag ont som jag blev utsatt för, så litet självförtroende och utförlig text som beskrev mina tankar.

 

Det inlägg som berörde mig mest var den med titeln "Nu orkar jag inte mer...". Jag minns så väl känslan jag hade då. Det var första gången jag verkligen ville dö. Jag ville nästan gråta när jag läste det... Jag var så nedbruten. Det värsta var nog att läsa om den oförståelse jag tvingades bemöta runtomkring mig, speciellt av de som skall bry sig om mig. Att en sjukdom kunde ta över så mycket att den liksom en förklädnad antog sig skepnaden av mig och människor kallade mig saker som självisk, dum, korkad och elak. Att JAG var plötsligt en hemsk människa, inte sjukdomen. Anorexia och dess demoner blev min identitet.

"Tom **** (vill ej skriva namnet) konstaterade att jag hade blivit dum i huvudet, att mitt sunda förnuft är försvunnen".

 

Jag minns fortfarande när min blodsbundna bror muttrade och sade att jag hade blivit rent utav elak, att jag kunde fräsa ifrån mig. Jag minns den förtvivlan jag kände då. Alla visste vid den tidpunkten att jag hade en väldigt komplex sjukdom som styr både tankar, ageranden och ja... hela ens liv. Men att min egna bror, den enda jag har kvar från mamma, skulle säga något sådant hade jag aldrig kunnat förutspå.

 

Du som läser, om du är förvirrad i det jag skriver eller kanske tom känner dig träffad av det här, låt mig berätta.

Anorexia gör en elak. Tänk själv vad en hjärna utan näring kan göra. Den stänger av system i hela kroppen så tom moral och självinsikt försvinner. Inte undra på att jag upplevdes som dum i huvudet när min hjärna inte fick den bränsle den behövde. Men anorexia är inte någons fel, därför vill jag verkligen understryka att något jag sa eller gjorde under den tiden inte var MITT fel. Det var inte JAG som talade, det var inte MINA åsikter, det var inte MINA ageranden. Självklart är detta svårt att tackla som närstående, men att kalla en som har ätstörningar för självisk, korkad och elak är ett utav det värsta man kan göra. För en som har ätstörningar är oftast en som bryr sig alldeles för mycket om vad andra tycker och tänker, en som skiter fullständigt i ens eget värde utan bryr sig bara om vad andra tycker om en. Så all "själviskhet" är sjukdomen.

 

Varför jag tar upp det här är för att trots att det är så många år sedan, trots att jag vann över demonerna och visade andra att jag kunde bättra mig, så har jag aldrig fått höra ett "förlåt" från de som kallat mig så elaka saker. Ni kan tycka att jag betedde mig jättedumt, men med den växande självrespekt jag har idag så står jag för att det var min ätstörning ni tyckte illa om, inte mig. Så jag är faktiskt arg. Arg på att ha blivit behandlad på det här sättet när jag var i ett så skört läge. Jag ville faktiskt dö. Jag var faktiskt i stunder då jag ville lägga mig under en spårvagn i rusande fart. Men på den tiden så skulle väl ni skydda er själva med att det var jag som var självisk som inte "tänkte på andra" utan valde att ta liver av mig.

Men vad tror ni försiggår i en persons huvud som lider av ätstörningar där depression är i princip själva huvudgrejen i hela sjukdomen. I mitt huvud var alltså tankar som att jag som var så elak och hemsk inte borde finnas, jag som var en sån börda, så korkad, så egoistisk, så tanklös, varför skulle jag fortsätta plåga er med min existens?

 

Det är många år jag har burit på det här. Vet ni ens hur många psykologer jag har gått till? Alldeles för många för att kunna hålla räkningen. Om du känner dig attackerad, du som känner igen det jag skriver, tänk dig hur attackerad jag kände mig i den mest sårbara stund man kan tänka sig.

 

Om du känner fler som lider av sjukdomen, säg inte saker som "usch" när du ser deras skelettliknande kropp. De tycker redan att de är fula, hemska, tjocka som de är, att du yttrar det hjälper inte dem. Det hjälper inte heller att säga saker som att "se ut som ett skelett är inte attraktiv, du ser faktiskt fulare ut nu", för det vet de redan. De har den lägsta synen på sig själv, hur kan du ha magen att påstå att denne söker uppmärksamhet och att denne tycker att den är vackrare som skinn och ben?

Att påpeka att denne har blivit mindre smart är inte ett wake-up call, det är mobbning. Att säga att denne har blivit elak kan få den att vilja ta sitt liv.

 

Om du verkligen bryr dig om den personen så hjälper det inte med hårda ord, däremot värme och kärlek är effektivt. Ge komplimanger om saker som faktiskt är relevant, inte om utseende och sjukdomens tillvägagångssätt utan saker som stärker själva personen. Det är självförtroendet som behöver stärkas, inte siffrorna på vågen. Peppa personen för de bra saker den gör, var envis med att bjuda in personen till träffar och få personen att känna sig viktig för dig. Den här personen kommer att "svika" dig hundratals gånger, inte våga komma på träffarna ni arrangerar och äta dåligt fastän denne åt mycket bättre veckan innan. Denne kommer att snubbla, att må sämre, men så länge du visar kärlek och värme så är inget du gör något som förvärrar dennes tillstånd. Det är anorexian.

 

En person som har haft ätstörningar känner nog igen sig när jag beskriver den såhär:

Ätstörningen är din vän. Den är den här typiska kärleken som "är snäll ibland iaf". Den är där när alla andra är less på dig. Den tröstar dig om vilket bra jobb du har gjort, vilken framgång du har gjort som är så nära din död, att det är bäst så för ingen vill ju veta av dig ändå. Ätstörningen är som en demon som fängslar dig med mörker. Armarna är långa, naglar lika långa som klor som river i ditt skinn om du inte gör som demonen vill.

Den övertalar dig om att allt positivt en person säger till dig har en annan mening. Att personen bara säger så för att vara snäll, att personen bara vill vara med dig för att alla andra är upptagna, att personen egentligen vill dig illa. Så när du möter en person som har ätstörningar, som du mycket väl vet om, och du säger att personen har blivit mer självisk och elak, så göder du bara demonen i denne. Du gör det svårare för den här människan att vilja besegra demonen för du säger i princip att demonen hade rätt hela tiden.

 

Tänk på det nästa gång. Det är inte bara att trycka i en fet hamburgare i munnen på en som har ätstörningar och hur mycket du än blir frustrerad, irriterad och arg på denne så skall du aldrig säga att det är fel på själva personen i sig. Det är precis som med barn. Till ett barn skall du inte säga saker som "att du alltid skall vara såhär långsam" eller "Du är så himla jobbig", eller vad man nu kan få lust med att säga. Du skall säga vad barnet GÖR är fel. "Nu får du rappa på lite, vi har bråttom" eller "det du gjorde nu var inte okej.".

 

Förstår du skillnaden?

 

Så bilden som inleder den här inlägget beskriver mig rätt bra. Jag tittar tillbaks på bilder, som i detta fal är mina minnen, och ser vad jag har åstadkommit. Trots att jag blev rejält nedbruten både av min sjukdom och av de som påstår sig bry sig om mig, så vann jag över det och blev starkare. Trots att jag har blivit elak ett flertal gånger för att jag vågar höja rösten och säga ifrån, så har jag upptäckt att det inte är riktig elakhet, bara självrespekt.

Ingen är perfekt, varken jag eller ni heller. Jag vet att ni brydde er och bry er om mig, jag vet att vissa saker ni sa sa ni av rädsla, jag vet också att det inte var er tanke att psykiskt bryta ner mig när ni sade så klumpiga saker. Jag vet också att jag inte kan skylla allt dumt jag gjort på sjukdomar, men jag är också människa. Jag kan inte vara er till lags, för jag måste också få leva och göra fel. Jag är också fortfarande ung, jag kan knappast vara den värsta ni kan tänka er när det gäller saker som jag har gjort.

 

Men som jag skrev så önskar jag mig mest av allt att ni inser hur illa ni behandlade mig genom att säga sådana saker till en så sårbar person. Att ni uppriktigt ber om ursäkt. Jag har alltid varit den som ursäktar för att jag ens existera, låt mig få höra att jag åtminstone är värd en ursäkt för ert illa beteende, tom om ni råkar vara min familj.