Att vara konstnär..
Marceline, ritad under gymnasiet nångång..
Nånting som jag har gruvat på mycket är varför jag slutade rita och göra det jag är bra på..?
Jag vet varför, men det är synd. Jag slängde bort en talang som jag var bra på och tappade flera års övning pga det... Jag slutade för att det inte var kul längre, jag var ju ändå inte bra på det, tyckte jag. Kommer aldrig att bli lika bra som de andra så det var lika bra att sluta. Det var inte kul längre när inte hon fanns kvar att peppa mig...
Nu när jag tittar på de äldre bilderna ser jag hur mycket kreativitet jag hade och kommer ihåg att jag bara kunde grabba tag i en penna och rita. Nu måste jag ha en referensbild till exakt ALLT jag gör bara för att jag är rädd för att rita "fel", vilket är löjligt för man kan inte rita fel. Jag strävade/r efter så mycket perfektion att jag bara sa "Arrgh, fuck it! JAG VILL INTE!" och la det åt sidan.
Att vara konstnär var ändå inte något högt uppskattat i samhället och jag är ju väldigt nyfiken på allt och har alltid velat träna men vågade inte, så då passade jag på att göra det istället. Och jag ångrar det inte för jag tycker fortfarande att det är skitkul att öva taekwon-do, dansa, gymma, simma mm, men jag stötte bort allt jag hade tyckt varit kul förr eftersom det, enligt andra, ändå var "onödigt", så varför skulle jag lägga ned tid på det?
Jag saknar det där att målandet och ritandet var det som helade mig förr. Jag fick ut alla mina känslor i mina teckningar och jag visste exakt hur allt skulle se ut... Jag klarade inte av vardagen utan att ha fått rita en bild. Och då tänker ni säkert "men börja då? Det är väl bara att göra det?"
Jag önskar att det vore så enkelt. Först måste jag acceptera att jag behöver övning innan jag blir bra på det igen, sen måste jag också öka styrkan att orka med allt motstånd från de som tycker att det är onödigt och att jag skall lägga ned det. Sen måste jag själv sätta ett högre värde på det, det räcker inte med att inse att jag behöver det, jag måste tvinga bort de dåliga tankarna om att det finns viktigare saker och tänka "nej, det här är också viktigt" och lägga ned tid på det.
Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det, men har man inte ritat ordentligt på drygt fem år så är man skiträdd för att börja igen. Man vill att det skall vara perfekt direkt och när det inte blir så så tycker man att man har misslyckats och slutar med det.. Det gäller att komma över den där rädslan och glädjas av ritandet.
Och jag måste säga att det märks ännu mer hur långt efter jag är sen jag började på LTU. Alla är så fantastiskt kreativa och duktiga och jag kan inte ens skulptera utan att det ser ut som att en femåring har gjort det...
Men jag försöker att slå bort det... Jag är kanske sämst, men jag kan bara bli bättre på det om jag övar. Och så får jag väl försöka bortse att andra är bättre, för att det hjälper mig inte, det dödar mig bara.
♥ Svar
Tack Moa, det fick mig att må bättre <3 (fast jag tycker att du är grymt duktig ändå, copycat eller ej. Jag avundas dig <3)
Skall försöka göra det :) <3
Trackback
De som är duktiga i klassen har ju hållt på i evigheter, vissa har ju gått riktiga utbildningar där de gjort detta dagligen med lärare som inte lika läskiga som jim, men antagligen är minst lika duktiga. Och oavsett vad du tycker så är du grymt mycket bättre på att rita å måla än mig t.ex. jag är en copycat och har svårt att ens kludda så mycket som en streckgubbe utan att köra på overkill.. och i våran klass ska man verkligen inte jämföra sig med de andra, utan köra sitt egna race, har sj känt mig knäckt över hur de andra lyckas med egna designer, medan jag inte kan kma på nått från scratch.. Så träna på att inte lyssna på andra å kör ditt egna race! du är säkert lite ringrostig nu, men som med att cykla, har du kunnat det en gång så kan du klara det igen med lite övning ^^