Var går gränsen?
Nytt tema! Gillar den här bakgrunden jag har nu på bloggen, hittade den på Deviantart :3
Vet att det var längesen men livet kom liksom ivägen <///3
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag tänkte dela med mig av en liten fundering.
Många människor i dagens läge har intresse av att titta på porr, det är något jag har förstått.... och jag antar att det anses mer "okej" att onanera till kvinnoförnedrande videos som ligger ute på nätet? Med kvinnoförnedrande menar jag hela spektrumet mellan "bara" lite kränkande språk till våldtäkter och typ hela hentai-världen, där det förekommer så mycket kvinnoförnedring och våldtäkter, men ursäktas ofta med att det är tecknat och när det är tecknat så är det inte på riktigt osv.
Men varför är det okej att ladda hem videos där det utspelas våldtäkter? Varför är det så snedvridet?
Många gånger får man se en person med vulva som blir våldtagen, får pålen uppkörd i en utan förvarning och efter att mannen fått njuta lite så har de skrivit i manuset att kvinnan skall stöna och säga att det ändå känns skönt?
Va? Skall detta göra det mer okej att titta på det? Så länge kvinnan ändrar sig så är det lugnt? Så länge det är tecknat så är det lugnt? Så länge skådespelarna är med på manuset så är det lugnt?
Varför är självklara våldtäkter nedladdade på datorn okej men inte pedofilernas barnporr? Barnen är ju inte heller med frivilligt och om de nu verkar göra det så är de för unga för att förstå vad de verkligen ger sig in på. Men bara för att man är över 18 så är det alltså vardagsmat att ha nedladdad våldtäkt på datorn.
"Men det är ju bara porr. All porr är ju typ så."
Ja? Är inte det sjukt? Varför är det inte lika hett att söka runt och ladda ned videos där manuset handlar om samtycke? Varför är det inte lika hett när mannen behandlar kvinnan med respekt? Och varför i hela friden skall det alltid vara en kuk och penetrering när det är lesbiskt sex? Det är som att män inte förstår att man kan ha det skönt utan deras påle uppkörd någonstans?
Jag vet inte riktigt hur lagarna riktar sig mot sånt här... men både av erfarenhet och vad man ser i media så är våldtäkt något som förminskas något så oerhört och många vet knappt gränsen mellan sex med samtycke och våldtäkt, som bara det är helt skruvat för grundregeln är ju rätt så enkel.
Är det hett att tvinga någon till sex? Är det upphetsande att en video, där titeln beskrivs som "gangbang", egentligen handlar om en våldtäkt där en kvinna (oftast ung) är offret och våldtäktsmännen består av typ sju stycken (ibland medelålders) män? Är det okej att videos innehåller rasistiska förolämpningar där de beskriver tydligt att en asiat är en "slut" och "förtjänar det", eller tex "teen latina painful anal"?
Känns det verkligen okej att leta runt efter sådana videos och ladda ned dem, spara dem på din dator, onanera till dem och låter filen vara kvar, jamen ifall att, vem vet när man blir kåt på våldtäkt och kvinnoförnedring igen?
Jag har alltid ogillat porrindustrin, men att det faktiskt finns och är lätta att få tag i på nätet kan man liksom inte göra något åt. Men VARFÖR är det ingen som reagerar när någon tar hem en video på en självklar våldtäkt? Varför är det endast hemskt om det är barn som blir involverade? Våldtäkt i sig är hemskt nog.
Vad tycker du?
Känner du att det är helt okej, att det liksom bara är en fiktionell värld där fantasin får löpa ut fritt?
Känner du att det är okej men att barnpornografi är snäppet värre? På vilket sätt?
Eller känner du att det borde reageras lika starkt som mot pedofiler?
Skriv gärna dina tankar i en kommentar.
Du hittar kommentarsdelen längst upp i inlägget till höger där det står ett hjärta och en siffra.
We are the divergent!
Jag såg nyss på filmen "Divergent" med Peter. En mycket sevärd film! Jag tänkte först vänta till jag hade läst boken, vilket är anledningen till varför jag ser den först nu, men kom på mig själv över hur seg jag är på att ta tag i böckerna jag vill läsa.
Det är mycket starka budskap i den som gör att man kan sitta och tänka och analysera timtals efteråt, något som jag tycker om att göra väldigt mycket. Ett väldigt djupt budskap om hur människan faktiskt fungerar. En längtan efter struktur och ordning i våra dumma hjärnor, men som oftast bryts av våran mänskliga natur. Skulle man vara annorlunda, tänka annorlunda jämfört med systemet så är man körd. Direkt. Då känner de sig hotade, mindre smarta och framförallt rädda. För att de kan inte kontrollera oss, vi är inte lätta att ha att göra med, vi TÄNKER.
Efter filmen ramlade jag dessutom över den här.
Brings back good ol' memories haha.
Jag är glad att jag inte var lika mobbad som många andra. I min klass var jag mer ett spöke. Jag fanns inte riktigt och om jag syntes till någon gång så var det ofta inte så snälla saker som spillde ut ur klasskamraternas, eller eleverna på resten av skolan, munnar. Jag är glad över att jag faktiskt hade några vänner, som var lika utstötta som mig visserligen och det präglade dem också i humör och beteende. Såklart. För varför skulle man inte reagera på det? Jag tror dock inte att jag reagerade på samma sätt bara, för jag tyckte att för min del var det okej, då jag på något sätt förtjänade det? Då det på något sätt var sant?
När jag första gången fick höra att jag var tjock så blev jag mer häpen, för jag hade aldrig brytt mig om hur jag såg ut. Det tog ett tag innan jag förstod att det tydligen är en viktig grej det här med hur man ser ut, så under högstadiet var jag inte direkt någon rebell, var mer accepterande och sa "Ja, jag är tjock? Vaddå då?". Jag förstod aldrig grejen med varför man måste passa in med andra och vad grupptryck var för något, vilket kanske var anledningen till att folk slutade bry sig. Överhuvudtaget.
När läraren ropade upp mitt namn för att kolla vilka som var sjuka kunde elever i min klass svara "jag har inte sett henne på ett tag... Jag tror att hon är sjuk." när jag satt i klassrummet bland dem, suckandes och säger "jo jag är här" och rodnaden sprider sig över klassen.
(För jag var ju såååå tjock förövrigt. Suck.)
Förutom mina fina vänner så var det faktiskt en tjej i klassen som gick emot strömmen med att faktiskt få alla i klassen att känna sig som värdiga medmänniskor. Hon var en av de lite mer "populära" tjejerna, smart, vacker, social och hade en udda egenskap; att få alla att känna sig som att de är med, oavsett vilken "rang" de har. Hon var det jag skulle kalla en äkta ledartyp, så skulle hon få ett chefs-jobb så hade jag inte blivit förvånad.
Jag minns när hon en gång diskuterade med sina vänner om en låt som cirkulerades runt på radion men som var mer stämplad som "emo" på den tiden. En annan i klassen kunde brista ut "Men va?! Har du blivit emo nu?!" och skrattade. Men hon svarade att hon tyckte faktiskt att den var bra och då tittade jag fram, som annars aldrig syns och sa "jo det tycker jag med". Hon blev överlycklig, tittade på mig och sa glatt "Visst är den?! Ni ser! Den är visst bra!" och de andra himlade åt henne och de bytte samtalsämne.
Det här kan verka som en fånig grej, verkligen en bagatell, men detta bevisar att det krävs väldigt lite för att få någon annan att må lite bättre. Jag var inte osynlig. Jag fanns faktiskt. Hon såg mig. Och hon kunde dessutom försvara en musikstil som många mobbade mig och flera andra som lyssnade på det.
Och inte bara det, hon och några fler kom och knackade på med en blombukett när min mamma hade dött. Så även om klassen betedde sig mer som att jag var ett spöke efter det, dock för att de var mer rädda för hur de skulle bete sig och hur jag skulle bete mig, så gjorde den lilla gesten att jag mådde lite bättre.
Jag brukar inte prata om det här för att för min del har inte detta varit ett problem, kanske pga att jag har drabbats av mycket fler dramatiska trauman som känns värre. Så det känns som att min tid som spöke på skolan var bara en mjuk förberedelse på hur jävligt livet kommer att bli senare.
"Skolan är den plats dit man går för att möta livet och få veta hur världen fungerar”, då vill jag bara dö."
I ärlighetens namn, så är det så.
Generation efter generation kommer man att få höra
"sånt kommer du aldrig att slippa undan",
"sådant uppstår i varje skola",
"sådant uppstår i varje jobb", ja, oavsett ålder.
Det här är inte meningen till varför man har skola, men det har varit så år efter år, generation efter generation. Och det kommer alltid att vara så om det inte sker en förändring. Nu.
Utvecklingen
Vi människor är så fascinerande, samtidigt som vi är väldigt underliga.
Vi lever i en värld där det är uppdelat i U- och- I-länder, där ena ställs frågan om man ens överlever och den andra ställs frågan att bli accepterad i samhället (det senare är visserligen över hela världen men fokuset är på ett annat sätt).
Vi är konstruerade till att se svart-vitt, att bli rädda för det vi inte är vana vid, men samtidigt är vi så fantastiska på att forska, upptäcka nya ting och omfamna vetenskapen.
Här i Sverige är det tex diskussioner om sexism, våld, hat, krig, politik, vad som bör och inte bör vara. Medan i tex Afrika verkar det inte som att de diskuterar utan går direkt med hårdhandskarna. Där klagar de inte. De hinner inte. De får inte utvecklas.
En bra fråga är varför mänskligheten inte har kommit längre efter alla år?
Varför ens stenåldersmänniskan inne i de flesta av oss finns kvar? Vi borde inte sitta här och diskutera vikt, utseende, varför våldtäktsmän skall sluta våldta, hur vi skall stoppa fattigdomen. Det borde inte existera.
Varför är inte människan klok och förståndig nog att vilja väl? Att inte bry sig om sådant nonsens som pengar och dylikt. Bara njuta av livet. Dra in några friska andetag, som snart inte längre finns. Bara vara. Vara trevliga, fina, respektfulla kreaturer med öppna sinnen för allt. Om alla tänkte så, hur skulle det vara? Hur skulle det vara om alla helt enkelt bara kunde dela med på den natur, mark och mat vi står på? Hur skulle det vara, om vi var nöjda med den planet vi har fått bosätta oss på, istället för att utöva makthaveri och slåss om det? Vi har inte ens skapat jorde, så hur kommer det sig att vi tror att vi äger det?
För att skapa något nytt verkar det krävas en större andel som förstörs...
Det pratas om yin och yang, att det krävs lika mycket ont för att något gott skall finnas. Hur skulle det vara, om det helt enkelt vore, ett paradis? Om våra hjärnor hade kommit så pass långt att vi insett hur små vi egentligen är, men hur stora hjärtan vi kan ha.
Det pratas om yin och yang, att det krävs lika mycket ont för att något gott skall finnas. Hur skulle det vara, om det helt enkelt vore, ett paradis? Om våra hjärnor hade kommit så pass långt att vi insett hur små vi egentligen är, men hur stora hjärtan vi kan ha.
Snackar bara en massa rappakalja, men tycker att det är konstigt att mänskligheten inte har kommit längre. Det som tycks vara så självklart, är inte så självklart, när det i själva verket lätt skulle kunna vara det om alla bara följdes åt.nskapen, så länge den hålls inom kontroll.
I'm out of my mind
Hä blev en ny mobil.
Min gamla dog inatt, den ville ej ladda och det gick inte att fixa varken batteri eller laddare. Nu är bilder från den som jag inte hunnit föra över till datorn borta :'( Så idag åkte jag till Telia och hörde med dem om de hade något bra erbjudande så att jag slipper köpa en ny mobil. Är dock bunden i 2 år, vilket jag hatar, och får betala 100 kr mer i månaden, men det verkar vara en bra mobil som kommer att hålla länge (förhoppningsvis, man vet inte längre med smartphones haha).
Idag tänkte jag skriva lite om mina tankar om perfektion. Varför är människan så besatt av att vilja vara perfekt? Eller ja, det kanske är dumt att dra alla över en kam, men det är väldigt många inom i-länderna iaf som är det.
Länge har det ju varit om hur man skall se ut, att man måste träna, men jag tänkte gå lite djupare än så.
Det är som att de flesta vill att man skall vara perfekt och enastående, väldigt speciell men inte heller sticka ut ur mängen. Man skall passa in efter någon annans marginal och gör man inte det blir man hånad, förnedrad eller helt enkelt anklagad för att vara fel och måste ändra sig. Många verkar ha svårt att förstå inte bara ATT man är olika, utan också VARFÖR det är VIKTIGT att man är olika.
Jag har tänkt mycket på det med de som söker jobb eller som vill passa in med arbetskollegorna. Skulle någon få reda på att man har ADHD eller att man är sjuk i depression så är det kört. På en gång.
På CV't står det allt vad de tror arbetsgivarna vill ha, samtidigt som arbetsgivarna säger att de vill ha ett ärligt CV, men som är så enastående att man skall anställa personen. Tex så verkar det vara ett måste överallt att man skall vara social, men inte för social. Man får inte vara blyg och introvert, men man skall vara eftertänksam som de introverta oftast är. SAMTIDIGT som man också skall våga flyga på grejer utan att tänka efter. Man skall vara kreativ, men man får inte vara för kreativ för då är personen i fråga flummig. Listan kan göras lång.
Man skall alltså vara i hel perfektion och vara till lags för andra.
Men inte för mycket. Och inte för lite. Det skall vara perfekt. Du skall vara perfekt.
Vi kallas landet lagom, trots att vi har så svårt att leva upp till ordets innebörd.
Workout!
"Jag tänkte göra som många andra här på fb och dela med mig att jag skall börja träna.
Nån gång.
När jag känner för det.
Men jag kan inte lova någon fager bild på mig för att visa mina resultat. För det känns lite halvt onödigt. Typ som den här statusuppdateringen."
Nä men.. Det jag tänkte säga är att det känns lite knasigt att man är så insatt i att forma ens kropp. Inför vad? Få komplimanger? Känns lite narcissitiskt sådär..
Men jag är inte emot träning. Jag tycker att om man skall träna så ska man göra det av hälsoskäl och för att det är roligt, inte som någon press på att forma kroppen för om man tänker i det stora hela; Vem fan bryr sig förutom du? Alla har ändå olika kroppar. Alla är bara människor. Finns det något djur som bodybuildar sig? Njaeee...
Såvida du inte vill tävla i typ OS, eller nåt sånt. Då är det ju en annan sak än att stå och spänna sig framför spegeln utan någon vettig motivering mer än att forma kroppen.
Var nöjd med din kropp och ser den inte ut som idealet så tänk att den faktiskt är unik! :) Acceptera olika former istället och typ... gör som jag, don't give a fuck. Satsa på nåt som är viktigt istället. Typ gosa med familjen, katten, hunden, umgås, toppenkarriär, äventyr, ah jag vet inte vad ni vill göra haha. Och ärligt talat tycker jag att alla är vackra på sitt sätt, jag tycker inte att man behöver se likadan ut som någon annan..
Det här är ju bara vad jag tycker, ni får såklart tycka helt annorlunda :) Men för mig är det inte så viktigt om man har lite bölder här och där, lovehandles, krabbtag under armarna eller vad ni nu kallar det haha. För mig är det viktigt att bara leva sitt liv och göra så mycket utav det som möjligt. Jag skulle lätt byta bort alla pengar som man lägger på gym, kosttillskott och träningskläder till en resa till varmare länder, eller nåt. För det är vad jag tycker om, att resa. Men det är ju jag det.
Nu vet ni.
(karama-wari på deviantart som gjort denna)
Ibland får jag såna där dagar då jag slutar fungera helt. Jag blir stirrig, hjärnan ställer in sig på lågenergi och min kropp rör sig i långsam takt. Det har ingenting med om hur och vad jag äter, har ingenting att göra med om jag har fått frisk luft, tränat, druckit vatten etc, utan det bara kommer. Det sitter i psyket, vilket är lite smått ironiskt för då tror de flesta att det är att man tänker dödstankar och är djupt deprimerad, men nej, när jag blir sån tänker jag på absolut ingenting. Om jag skulle ha lust med något skulle jag nog sitta och rita, eftersom jag inte riktigt vet vad det beror på så får mina bilder uttrycka mitt tillstånd.
Min teori är att det är så min kropp reagerar till stress. Många tänker sig stress som i det fall när man står på Max och langar ut hamburgare till massa pers, men så är det inte. Det är känslomässig stress, säkert över allt man varit med om, men i mitt fall handlar det mest om prestationsångest under skoltid. Som den arbetsmyra jag är så är det många timmar som läggs på att inte vara sämst, vilket jag ofta får för mig att jag är av någon underlig anledning.
För min del så började det lite väl extremt i år. Jag var överlycklig för att jag fick börja som attributmakare redan i vår, dock krockade många lektioner med mina läkartider vilket inte gjorde lärarna så glada (för de hade ju åkt hela vägen hit till Skellefteå för att titta på när vi gör "en kul grej"... förlåt, ni kanske inte hänger med, ett slags internskämt jag och Hanna har.)
Men så kom den dagen då vi skulle ha en viss lärare i skulptering som sågade ned mig så hårt att jag hamnade på botten igen. Jag är säker på att jag skulle klara av sådana påhopp om jag vore frisk, men det var alltför mycket i bägaren så det bara rann över. Det tog tid innan jag förstod att han inte fick göra så, eftersom så många andra elever tycker att han är duktig på det han lär ut och struntade i hans oförmåga att vara medmänsklig.
Jag vet inte heller om han var snällare mot andra som han ansåg hade potential för skolarbetet. Jag vet inte om han insåg att han stod och rentutav hånade mig, för tydligen har han blivit "bättre med åren". Men när jag pratade med fler äldre personer så sa de att jag skulle kunna anmäla honom, så då insåg jag att han faktiskt gjorde fel.
Så det var verkligen ingen bra start på nya utbildningen. Jag var redan orolig för om jag skulle bli accepterad hos attributmakarna och om jag kunde bli lika bra som dem, och så kommer en lärare och säger att jag är värdelös och får mig att nästan vilja hoppa av. Kul. (Jag verkar vara en easy target för dessa människor, hur mycket jag kämpar med att tuffa till mig.)
Men tydligen så skulle det kontaktas mellan läkare, skola, csn och diverse så det kanske reder ut sig till slut ändå. Jag hoppas innerligt att jag har ork för skola igen för det är verkligen en kul utbildning, jag vill inte vara sjuk mer och vill inte hamna efter.
Tar nog bort det här inlägget sen.. Känns lite onödigt, men behövde skriva av mig lite.
Det behöver inte vara synligt, ´kay?
Jag tänkte skriva lite tankar om vad jag anser är mobbning, för jag börjar bli ganska irriterad på de som har värsta dubbelmoralen, dvs hatar mobbning men mobbar själva utan att veta om det.
Det verkar vara en lite skev bild på vad mobbning är när man pratar om det och det vill jag klara upp nu. Precis som med våldtäkter så föreställer sig de flesta en bild av det mest självklara som fruktansvärt, men när någon kommer och äntligen skulle våga säga vad man varit med om så får man som respons "Du sa inte tillräckligt nej", "Du hade fel kläder på dig så du bad om det", "Men vaddå? Ni är ju ihop? Eller?"
Precis som att många tror att en våldtäkt sker i en buske i nån gränd med massa alkohol inblandat så tror även många att mobbning endast får namnet om man blir tvingad till att äta bajs eller får huvudet nedspolat i toaletten.
Men låt mig säga en sak som tydligen är för jävla svårt att fatta.
Det behöver inte vara synligt. Det behöver inte vara fysiskt. Det behöver inte självklart.
När jag gick på högstadiet sa min dåvarande kompis att hon hade varit mobbad i hela sitt liv och att ingen kunde förstå henne, jag försökte trösta henne med att säga att jag också har varit mobbad, men hann inte säga något mer för hon tog det direkt som att jag tävlade om vem som var värst och rabblade upp alla tragiska händelser hon hade varit med om.
Missförstå mig inte, det var verkligen hemskt att hon fick uppleva det där, det skall inget barn behöva göra. Men jag upplevde att hennes utsatta situation togs mer på allvar av vuxna än min som inte var "synlig" eller hade särskilda bevis. Om man nu ändå skall gå in på att jämföra. Sen kanske de inte gjorde ens det, vad vet jag? Många vuxna brukar försöka tysta ned situationen när det blir för jobbigt. Så jag skulle inte vara förvånad om inte hon heller togs på allvar, trots att hennes situation var mer synlig och "allvarligare", men jag hoppas verkligen att hon fick någon sorts rättvisa tillslut. Vilket är lite ironiskt, hon var tvungen att byta skola. Är det lösningen på problemet?
Är det ingen vuxen som orkar hjälpa till mer än så? Måste alla ungar byta skola frenetiskt när de blir mobbade. Det verkar ibland som att det är en oskriven regel om att det är den drabbade som skall lösa det, bara liksom acceptera situationen och förövaren får komma undan med det. I Sverige verkar det vara så att det är den utsattas fel som inte "kämpar tillräckligt", det pratas ingenting om förövaren som gjorde det verkliga felet.
Det är mobbarna som skall lösa problemet och sluta, inte de drabbade.
Hursomhelst.
Mobbning sker i olika former och vi människor reagerar olika på det. Den ena kanske blir tvungen att ta emot en massa slag i magen flera gånger om dagen och får höra elaka ord om en, medan den andra kanske blir utfryst, går omkring som ett spöke och får leva resten av sitt liv med att känna sig osynlig och oviktig i samhället.
Sluta känna er så himla duktiga för att ni delar en fjuttig liten bild på fb om att ni är emot mobbning om ni själva går omkring och klagar på att era barn inte är det ni önskade, eller klankar ned din arbetskamrat och ger denne mer skit att plocka upp så att du verkar ha gjort ett bra jobb för chefen, eller att ni ständigt går på en person med att manipulera hjärnan för sin egen vinning.. Deal with the actual problem och tänk på hur ni beter er. Inse att alla inte tar emot och kan rusta upp sin mur mot elaka kommentarer lika bra som ni gör.
Ja det är inga bra exempel, men kort sagt, ha inte så jäkla dubbelmoral. Det är egentligen ganska simpelt. Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Tror inte att det finns någon som VILL att någon annan säger att man är ful, tjock, äcklig, inte tillräcklig osv. Ni kanske känner att det är ett litet plåster på samvetet för er när ni som känner igen er med dubbelmoral delar bilder om hur hemsk mobbning är, men den personen ni trackar ned räcker inte med ett ynka plåster, denne kanske går blodigt med upprivna sår mot en tidig död. Just sayin'.
Att vara konstnär..
Marceline, ritad under gymnasiet nångång..
Nånting som jag har gruvat på mycket är varför jag slutade rita och göra det jag är bra på..?
Jag vet varför, men det är synd. Jag slängde bort en talang som jag var bra på och tappade flera års övning pga det... Jag slutade för att det inte var kul längre, jag var ju ändå inte bra på det, tyckte jag. Kommer aldrig att bli lika bra som de andra så det var lika bra att sluta. Det var inte kul längre när inte hon fanns kvar att peppa mig...
Nu när jag tittar på de äldre bilderna ser jag hur mycket kreativitet jag hade och kommer ihåg att jag bara kunde grabba tag i en penna och rita. Nu måste jag ha en referensbild till exakt ALLT jag gör bara för att jag är rädd för att rita "fel", vilket är löjligt för man kan inte rita fel. Jag strävade/r efter så mycket perfektion att jag bara sa "Arrgh, fuck it! JAG VILL INTE!" och la det åt sidan.
Att vara konstnär var ändå inte något högt uppskattat i samhället och jag är ju väldigt nyfiken på allt och har alltid velat träna men vågade inte, så då passade jag på att göra det istället. Och jag ångrar det inte för jag tycker fortfarande att det är skitkul att öva taekwon-do, dansa, gymma, simma mm, men jag stötte bort allt jag hade tyckt varit kul förr eftersom det, enligt andra, ändå var "onödigt", så varför skulle jag lägga ned tid på det?
Jag saknar det där att målandet och ritandet var det som helade mig förr. Jag fick ut alla mina känslor i mina teckningar och jag visste exakt hur allt skulle se ut... Jag klarade inte av vardagen utan att ha fått rita en bild. Och då tänker ni säkert "men börja då? Det är väl bara att göra det?"
Jag önskar att det vore så enkelt. Först måste jag acceptera att jag behöver övning innan jag blir bra på det igen, sen måste jag också öka styrkan att orka med allt motstånd från de som tycker att det är onödigt och att jag skall lägga ned det. Sen måste jag själv sätta ett högre värde på det, det räcker inte med att inse att jag behöver det, jag måste tvinga bort de dåliga tankarna om att det finns viktigare saker och tänka "nej, det här är också viktigt" och lägga ned tid på det.
Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det, men har man inte ritat ordentligt på drygt fem år så är man skiträdd för att börja igen. Man vill att det skall vara perfekt direkt och när det inte blir så så tycker man att man har misslyckats och slutar med det.. Det gäller att komma över den där rädslan och glädjas av ritandet.
Och jag måste säga att det märks ännu mer hur långt efter jag är sen jag började på LTU. Alla är så fantastiskt kreativa och duktiga och jag kan inte ens skulptera utan att det ser ut som att en femåring har gjort det...
Men jag försöker att slå bort det... Jag är kanske sämst, men jag kan bara bli bättre på det om jag övar. Och så får jag väl försöka bortse att andra är bättre, för att det hjälper mig inte, det dödar mig bara.
It's hard out there for a "bitch"
Denna video börjar bli en rejäl snackis därute huruvida den är rasistisk eller ej. Det kanske den är, men jag tror att man missförstår att hela videon är en ironi mot hur sexistisk all media är. Detta är hur jag har analyserat den, jag säger inte att nåt är rätt eller fel..
Jag tycker att det hon gör är att avspegla pop och hip hop kulturen på hur det faktiskt är. Finns så många andra videos som utnyttjar kvinnorna på ett sexistiskt sätt, oavsett färg på huden, och där är det inte lika många som klagar men till den här videon blir alla förbannade och säger att den är rasistisk. Men det får man tycka, jag tyckte inte heller om att se på videon, men jag lyssnade på "the message" hon ville ge och jag tänker inte ge mig in på rasismfrågan utan jag fokuserar på tolkandet av texten.
Jag tycker att det är ett asbra meddelande från henne om hur tuff kändislivet är. Många klagar också på att den inte låter som de vanliga låtar som hon gör, och enligt mig är det för att hon går all in i meddelandet. Hon skall ju avspegla popkulturen, hur den porträtteras och framförs så då måste hon göra det i den stilen. Autotune, upprepande ord (som bitch, heeeela tiiiideeen), twerking, kvinnor som dansar i bakgrunden, samma takter genom hela låten osv. Allt handlar om sarkasm och ironi. De filmar ju också deras manager hela tiden som säger vad de skall göra och det tycker jag är bra, eftersom det verkar som att många tror att kändisar utformar sina videos efter hur de själva vill eller bara liksom håller med managern, medan det i själva verket är mer såhär "Gör såhär annars ruinerar jag dig" typ.
(exempel på artister där det viktigaste ämnet är "sexigt" och inte så mycket låten.
Bara en reminder om att det inte bara är Miley Cyrus som gör sånt här.)
(den här bilden är dock ganska komisk att se på om man bara ser den såhär xD
Så se "she wolf" med Shakira så kanske ni förstår varför jag tog med den)
Sen är det ju kanske en fråga varför ingen är stark nog att säga "men du, jag vill inte göra sånt mot mina fans, jag vill göra såhär istället. Jag skiter i att du förstör min karriär, jag vill inte vara sån som stjärna.", men det tror jag är en fråga endast våra stjärnor kan besvara på då vi inte har någon aning om hur det är att jämt och ständigt ha krav på en och man hela tiden tävlar om topplistorna, vad som tilltalar publiken.
Här är lyricsen för de som inte lyssnade särskillt mycket på lyricsen:
I suppose I should tell you what this bitch is thinking
You'll find me in the studio and not in the kitchen
I won't be bragging 'bout my cars or talking 'bout my chains
Don't need to shake my ass for you 'cause I've got a brain
If I told you 'bout my sex life, you'd call me a slut
When boys be talking about their bitches, no one's making a fuss
There's a glass ceiling to break, uh-huh, there's money to make
And now it's time to speed it up 'cause I can't move at this pace
Sometimes it's hard to find the words to say
I'll go ahead and say them anyway
Forget your balls and grow a pair of tits
It's hard, it's hard, it's hard out here for a bitch
It's hard, for a bitch (for a bitch)
For a bitch, it's hard
It's hard out here for a bitch
It's hard, for a bitch (for a bitch)
For a bitch, it's hard
It's hard out here
You're not a size six, and you're not good looking
Well, you better be rich, or be real good at cooking
You should probably lose some weight
'Cause we can't see your bones
You should probably fix your face or you'll end up on your own
Don't you want to have somebody who objectifies you?
Have you thought about your butt? Who's gonna tear it in two?
We've never had it so good, uh-huh, we're out of the woods
And if you can't detect the sarcasm, you've misunderstood
A bitch, a bitch, a bitch, bitch, bitch [x4]
Inequality promises that it's here to stay
Always trust the injustice 'cause it's not going away
Inequality promises that it's here to stay
Always trust the injustice 'cause it's not going away
Gud, finns du?
Jag tänkte att jag skulle dra upp den kanske mest känsliga frågan som rör alla över hela världen. Jag hoppas att jag inte får en massa emot mig, för jag vill verkligen inte trycka på en öm punkt eller starta en arg debatt. Jag bara delar med mig av mina funderingar och säger inte vad som är rätt/vad som är fel, utan vad JAG tycker om saker och ting. Sen får ni tycka vad ni vill, men håll det till er själva.
Varför jag gör det är för att jag mötte några riktigt godtrogna kristna som i min mening var lite överentusiastiska av att se en klass med ungdomar i en tom kyrka... (min klass gick dit och skulle titta på en skulptur som fanns där inne).
Jag är inget stort fan av fanatiker som försöker omvända, skicka ut propaganda och liknande till extrem nivå för att få anhängare, men jag är ganska intresserad i religion. Lika intresserad, och kanske ännu mer, är jag i vetenskapen och forskning kring allt annat som sägs hur allt skapades och vad som finns och inte finns osv.
De var otroligt entusiastiska om att berätta att Jesus helar osv och jag såg direkt blicken på resten av klassen att de var en aning skrämda av de två ungdomarnas försök att få dem att joina en slags ritual de höll på med.
Jag var väl inte direkt så sugen på det heller och vi alla gick ut därifrån.
När vi kom ut var det en del som pustade ut, några chockade (bla jag) för att det är så ovanligt att se riktigt troende i Sverige. De andra tyckte att det var läskigt, obehagligt osv och började väl prata lite om att "Jag minsann hatar religion" osv.. Tills någon i gruppen hann före mig med att säga "Ni kanske ska tänka er för vad ni säger, tänk om en av oss är riktigt troende och så går vi och snackar skit om dem".
För detta var första veckan, kanske andra dagen tom, det kommer jag inte ihåg. Vi hade ingen aning om vilka personer som skulle gå två år i vår klass, men det var en självklarhet att antingen är man ateist eller så är man troende men skäms för det och säger att man är ateist, eller håller tyst om det helt enkelt.
Jag kan säga själv att jag har ingen aning. Jag vill inte gå in på vad jag tror på för mycket eftersom jag kommer få hatbrev hit och dit från olika människor och rörelser. Men jag kan säga att vetenskapen och forskning är den logiska förklaringen som ligger mig nära till hjärtat, men jag kan inte neka till att jag ber till mamma och/eller Gud när något går riktigt illa för mig och jag behöver hjälp. Så på ett sätt är jag väl lite troende (kanske inte vågar något annat haha), men jag känner att jag behöver bevis för att kunna klarställa det för mig, verkliga bevis, och det känner inte jag riktigt att jag har och det känner jag inte heller att jag vill ha. För jag skulle nog bli ganska rädd om jag fick det bevisat för mig.
Jag tror att, om nu Gud finns, så vill han ingen illa. Så därför tror jag inte att han blir jättearg och kastar naturkatastrofer och olyckor på mig om jag säger att jag inte vet eller att jag finner mer logiska förklaringar i annat än kristendomen. Just eftersom att han är Gud och ingen människa. Han är där som vår trygghet, om man nu skall kalla Gud för "han".
Så därför tycker jag att det är löjligt och ibland riktigt hemskt med de religiösa människor som skall försöka hjärntvätta andra och hålla på med ritualer och sätta Gud´s namn på bara för att slippa bördan själv. Men samtidigt är det lika löjligt av ateister att göra likadant med "jag har rätt, du har fel"-debatten. Dessutom är det dumt att vi svenskar dömer folk i förväg, bara för att det är ovanligt att vara troende betyder det inte att de inte finns. Respektera andra och vara goda mot varandra finns väl i varenda språk, oavsett religion eller ateism.
Och kom ihåg: Lägg ner med alla fördomar om andra, då blir du genast en mycket bättre människa oavsett tro.
Fucking madness
Okay, bild-kliché menmen.
Vet ni vad som gör mig riktigt irriterad? Kanske förbannad rentutav... Det finns många saker som gör det och här är ett av dem;
Varför förstår inte andra människor att vi alla är, just det, människor och inga jävla robotar? Jag kanske har fel när jag säger alla, men man ser det överallt. I media, i tv-serier, kompisar, familj, arbetskamrater. Man får inte visa några känslor och ska man göra det så ska man jämt vara så jävla glad. Visst är det tråkigt och jobbigt om någon är deprimerad jämt och bara säger negativa saker, men det finns ju en jävla anledning till att personen är det, eller hur? Och man skall inte behöva se det som en synd varje gång man är ledsen.
Vi tar ett klassiskt exempel:
En deckarserie på tv´n, polisen Nina är ute efter en seriemördare. Hon har själv en tragisk bakgrund där både mor och far är döda och de båda blev mördade. Den här seriemördaren, som är extremt bra på att röja undan bevis, visar sig tillslut vara hennes man och han försöker döda henne. Han hamnar i fängelset och hon slipper se honom igen. Under ett par avsnitt sörjer hon och de säger att det har gått 5 veckor, sen är hon på benen igen, hjärnan funkar normalt och hon kan arbeta igen.
Jag vet att det var påhittat, men COME ON?! Det är jävla svårt för en person att ens komma över EN som har dött, det tar inte fucking veckor och åt helvette med att man sörjer i ett år. Det är olika hur man kommer över det och man behöver inte göra värsta tragiska historien för att man ska förstå att personen i fråga lider.
Jag blir så arg på sånt här. För att få hjälp inom anorexi måste man vara döende, påväg att få dropp, för att få sörja ska man ha gjort det i ett år men sen skall man aldrig ens nämna personen namn man sörjer för och för att någon ska förstå att man är lite ledsen måste hela jävla släkten ha dött, inte bara en person som ligger på sjukhus som kanske inte har cancer eller att ja, det "bara" är en person som har dött.
VARFÖR KAN INTE NÅN JÄVEL KOMMA PÅ ATT SÄGA "oj, vi förstår, det är jobbigt för dig så ta din tid" UTAN ATT DET BARA SKALL PÅGÅ I EN VECKA?!
Jag tycker inte att man skall förneka och skämmas över att man sörjer över en person eller att man har en psykisk sjukdom som andra har svårt att förstå. Jag vet att det är lätt att fastna i sörjandet och dylikt, jag var sån att jag ville jobba direkt för att få tankarna på annat. Jag ville glömma. det gjorde att jag kom över saker tidigare. MEN DET ÄR SÅ JAG GÖR. Men ge dem för fan den tid de behöver och gör något för dem, gör roliga saker med dem om du är rädd (du som läser behöver inte känna dig träffad, pratar om folk i allmänhet) för att de skall fastna i sörjandet.
Istället för att ha en regelbok om att "sörjandet pågår i 1 år sen skall du aldrig prata om personen mer" eller "Nu har du gått upp i vikt så då är du friskförklarad." eller "Jaha du kom hit för att prata om den här orsaken, men i min journal står det att din bror har dött. Så jag tror nog minsann att du är deprimerad. Jag ber doktorn skicka några tabletter och sen är du på fötterna igen."
Satsa pengarna på fucking humanitet och känslor eftersom ingen verkar förstå sig på det, istället för... ja, jag vet inte, Sverige är ju så jävla bra på allt förutom känslor så det är väl bara det vi behöver jobba på.
Förlåt för alla svordomar och all rage... Debra i serien Dexter ger en dåliga inflytningar </3 (Ja, jag är Dexter-skadad, nån psykolog kanske måste sätta mig i ett fack. Kanske Dexterimerad eller Dexteroxi.)
Fördomar
Haha kunde inte sagt det bättre själv!
Förutom att jag älskar Clara´s dialekt, eftersom hon är från Göteborg och jag börjar få lite hemlängtan, så måste jag säga att jag älskar hennes komedidebatter! Eller ah, det kanske var ett dumt ord för det....
Men hon tar iaf upp viktiga frågor som istället för att stå som en allvarlig politiker bakom en mic och gör det hela till något som människor faktiskt kommer ihåg, något roligt! Jag tycker att hon har humor och är klok som väcker debatter på ett bra sätt och jag är så glad att hon vågar göra det!
Nu vågar man inte längre säga att man är feminist pga alla fördomar som haglar över en. Jag skulle nog säga att jag är lite som hon, är trött på att höra att man hör hemma i köket och blir förbannad när kvinnor som gör samma uppgifter som männen lika bra får mindre tillbaka, men att jag inte vill "hämnas" på männen eller göra så att de får lida lika mycket som vi kvinnor. Ja den här debatten kan ju pågå i evigheter så jag avslutar här :)
Irritationen växer..
Ehurm... Börjar bli lite mycket egobilder, haha!
Igår fick jag höra om en chockerande, dålig nyhet. Inte nog med att jag trakasserades för mitt utseende så blev min vän smutslagd pga ett orättvist rykte som skulle göra att hon blev helt utan pengar.
Jag är ganska bra på att se mönster på personer med alkoholmissbruk och Alva* kan jag lugnt säga är inte en av dem.
* Inte hennes riktiga namn
Alva sa till mig att hon hade pratat med soc och att de var beredda att varken ge henne bidrag eller sommarjobb. Hon förstod inte riktigt vad de menade och då berättade de att arbetsgivaren hade sagt att de ALDRIG hade talats vid om något jobb eftersom denne inte vill ha en alkoholist som anställd. Alva sa att hon var beredd att göra alko/drogtest om de inte tror henne och efter mycket om och men fick hon iaf ha kvar bidraget, men inget jobb.
Alva säger att detta grundade på att hon och en kompis för längesen hade firat något och tog därför ett halvt vin glas till maten. Hon var då tvungen att rycka in (observera att hon då inte hade körkort så hon körde aldrig till arbetsplatsen) och vad jag förstod så råkade hon berätta till sin arbetskamrat, som hon litade på innerligt, om middagen och det var där det spred sig. Nu förstod hon varför hon hade blivit nekad till så många jobb under ett halvår.
Det här är vad jag förstod av det hon berättade iaf, jag kan ha fel i det jag skriver, men det är sant att hon har blivit anklagad för att vara alkoholist och gör mig så otroligt förbannad!!
Vad är det för jävla sätt? Vad får högre anställda och chefer att tro att de kan trampa ned en annan människa och sprida rykten? Ni går inte i högstadiet längre, ni skall vara vuxna förebilder som skall hjälpa unga att komma in på arbetsmarknaden! Inte sprida rykten som ni inte ens tar reda på om de är sanna!
Vad jag har förstått så har Alva varit en sjukt bra arbetsinsats och det verkar ibland som att dessa chefer har utnyttjat detta. Jag vet även att hon sköter sitt jobb eftersom vi tidigare har varit arbetskamrater på en annan arbetsplats.
SKÄMS PÅ ER VUXNA SOM GÖR SÅDÄR!
Vi är faktiskt också människor och kan göra ett jobb lika bra som ni! Argh!!
Bedöva ens missnöje... Yes/no?
(bild från DeviantArt)
Varför är vi människor aldrig nöjda?
Man tror oftast att man är det, man säger det högt:
"Nu är jag fullständigt nöjd"
Men sen kommer ett annat problem och det visar sig att
man nog inte är så fullständigt nöjd.
Det finns alltid någonting att klaga på, nånting som
man tror att om man lyckas med det så har man lyckats
med hela livet, hela framtiden.
Varför är vi människor byggda så?
Mycket så är det i kärlek.
Man har allt, ja oh, det går inte att beskriva!
Man är så nöjd!
Sedan kryper det fram ett och annat hos varje par.
Vissa tom bryts pga denna missnöje.
Jag VET faktiskt inte om ALLA människor är sådana,
även om jag i denna text skriver som att alla skulle vara det.
Nej, det är bara ett faktapåstående.
Eller en teori kanske.
Man glömmer ett och annat från samhällslektionerna efter ett tag..
Men okej, jag GISSAR på att alla är det, iom att det i verkligheten
finns en hel del negativa saker som inget land kan undvika.
Men om man har "allt"...
Har man ens rätt att begära mer?
Skulle man vara en dålig person om man gör det?
Skulle man vara en dålig person för att man aldrig är nöjd?
Kan man lära sig att bli nöjd, utan att bli utnyttjad för det?
Min vän har det problemet som jag hade för ett ganska bra tag sen.
Man intalar sig själv att läget är bra
när det inte är det.
Man intalar sig att man ändå är nöjd,
fast man absolut inte är det.
Man blandar då ihop att "acceptera" situationen
med att vara "nöjd" med läget.
Klockan är alldeles för mkt och jag borde sova.
Godnatt.
Man tror oftast att man är det, man säger det högt:
"Nu är jag fullständigt nöjd"
Men sen kommer ett annat problem och det visar sig att
man nog inte är så fullständigt nöjd.
Det finns alltid någonting att klaga på, nånting som
man tror att om man lyckas med det så har man lyckats
med hela livet, hela framtiden.
Varför är vi människor byggda så?
Mycket så är det i kärlek.
Man har allt, ja oh, det går inte att beskriva!
Man är så nöjd!
Sedan kryper det fram ett och annat hos varje par.
Vissa tom bryts pga denna missnöje.
Jag VET faktiskt inte om ALLA människor är sådana,
även om jag i denna text skriver som att alla skulle vara det.
Nej, det är bara ett faktapåstående.
Eller en teori kanske.
Man glömmer ett och annat från samhällslektionerna efter ett tag..
Men okej, jag GISSAR på att alla är det, iom att det i verkligheten
finns en hel del negativa saker som inget land kan undvika.
Men om man har "allt"...
Har man ens rätt att begära mer?
Skulle man vara en dålig person om man gör det?
Skulle man vara en dålig person för att man aldrig är nöjd?
Kan man lära sig att bli nöjd, utan att bli utnyttjad för det?
Min vän har det problemet som jag hade för ett ganska bra tag sen.
Man intalar sig själv att läget är bra
när det inte är det.
Man intalar sig att man ändå är nöjd,
fast man absolut inte är det.
Man blandar då ihop att "acceptera" situationen
med att vara "nöjd" med läget.
Klockan är alldeles för mkt och jag borde sova.
Godnatt.
The one so called "father"
(lägger upp den här bilden, som obviously inte är min egen,
för att påminnas om självklara saker man inte alltid tänker på.
Och för att jag behöver tänka lite mer för tillfället på att satsa på
det JAG verkligen VILL göra.)
Ibland har jag bara lust att slå till en person, även om den skulle råka vara min familjemedlem...
Jag vet att denne inte skulle fatta verkligheten ändå och att jag inte ska bry mig så mycket...
Men det var sannerligen lättare att inte bry sig när man bodde miltals långa vägar ifrån
eller när man inte riktigt visste var denne höll hus.
Det är inte det att jag hatar denne person..
dessutom tror jag inte man kan hata någon heller,
men det är mer det att jag orkar inte med dennes sätt att manipulera andra
och hela tiden vara motsträvig i ALLT man säger.
Bara för att ha rätt, även fast det är ganska obvious att denne har fel.
Så även om han biologiskt är min pappa
så kan jag fortfarande inte föreställa mig honom som min pappa.
Hellre är jag föräldralös, hårt nog som det låter.
JA! Jag älskar honom när han visar sina goda sidor!
JA! Han älskar mig också, för han har visat omtanke.
Men han har inte förtjänat titeln som far, evur.
Och det vet han egentligen om, han bara skyddar sig själv med att säga att det är andras fel...
Tyvärr så är det bara så.
Ursäkta för emoinlägg...
Man kommer in på störande tankar när det blir tekniska fel i skrivandet av CV på datorn :'C
Varför bry sig?
(bild gjord av MyAmbeon på Da)
Att kritisera sig själv och sin kropp
är ett vanligt förekommande när man mår dåligt.
Även om jag vet att bästa kommentaren till det är:
"Varför bry sig?"
Nu vet jag inte vad det är..
Kanske är jag stressad?
Kanske är jag oroad?
För jag mår ju bra? Bättre än jag någonsin tidigare mått!
Världens finaste och mest underbara pojkvän,
massa fina prylar,
fin familj och vänner...
Jag antar att det ligger något mer bakom det hela..?
Jag åker på förkylningar hela tiden
och tappar oerhört mycket hår..
Jag är inte ens i närheten av att vara underviktig
så det kan inte vara den anledningen.
Länge har jag längtat efter att få komma igång
med sång och träning..
Men har inte kunnat göra det pga alla smittor.
Jag är så trött på mitt dåliga immunförsvar...
För det försämrar inte bara fysiskt utan psyket också.
Börjar mer och mer kritisera kroppen
och få dåligt samvete av att ha ätit för mkt godis och liknande
i samband med att jag mest blivit stillasittande.
Jag har inte gått tillbaks till något sjukt tänk,
men klart tankarna ägnar åt såna här bagateller
när man varken får jobb
(man hinner tänka på deppiga saker)
och inte kommer igång med någon aktivitet som gäller...
Jag är så trött på att ständigt ha ont i halsen och det är skämmigt
att varje dag behöva säga att man har ont i huvuet,
för även om det är sant så tror inte folk på en för man säger det för ofta,
obviously,
men det är ju så...
Ska nog testa vårdcentralen i den norra delen av Sverige,
eftersom de jag varit på inte verkar ha kommit fram till något.
Själv tror jag förstås att allt beror på psykisk stress
Ordet "måste" är mer stressande än man tror.
Eller ligger det något annat undermedvetande?
Man måste ingenting... men man skapar ett måste för att uppnå något.
För tänker man bara att man vill brukar det gå segt att genomföra det..?
Så fint <3
http://100kroppar.blogspot.com/p/projektet-100-kroppar.htmlJag hade ingen aning om att det finns människor i denna stereotypiska och mediauppslukade värld som tänker såhär, och inte bara hon utan så många fler som också höll med!
Det finns en del som undrar vilka förebilder jag har och faktiskt, hur kul det än låter, så har jag själv också funderat på det. Vilka är det egentligen, förutom de typiska som tex en artist eller en familjemedlem, man ser upp till?
En av mina förebilder är bla Gisela van Der Ster, eftersom hon hjälpte mig ur en av de mörkaste tider jag har haft utan personlig kontakt. Sedan är det bara personer i allmänhet som inte alls är utseendefixerade och som inte blir påverkade av denna masshysteri kring etiketter och ett visst utseende, mest tänker jag på kvinnor.
Som den här tjejen som verkligen bevisar hur alla kroppar kan vara vackra. Själv har jag bara tänkt det, sagt till vänner att jag inte tycker någon är ful, att alla är vackra på sitt sätt.
Men hon gjorde ett helt projekt om det och lyckades även väcka hundratals folk till det hon skriver. Hur många lyssnar eller läser mina tankar? Typ... 2 st?
Jag är inte bra på att väcka intresse eller nå ut till människor med det som jag vill ska synas i rampljuset ist för de där tjejerna som antingen låtsas vara helt dum i huvudet... eller faktiskt är det. Det är de människor som lyckas nå ut till folk om mer vettig information och tankvärd läsning som jag beundrar, som samtidigt gör det intressant i dagsläget.
Men kolla in bloggen och titta på bilderna! Ur ett konstnärligt perspektiv måste jag säga att de är mycket vackra och jag älskar idén bakom den <3
Nästan så jag vill prova själv att skulptera 100 olika kvinnokroppar :)
(random bild för att den är så fin <3)
Workout!
Nu tror ni säkert att jag ska skriva ett lååångt inlägg om hur jag ska äta, träna och allt möjligt hokus pokus för att nå min "drömvikt" eller "drömkropp".Nä, faktiskt inte. Jag är nämligen ganska kritisk mot allt sånt iom att media gärna slår ihop sig med vetenskapen ibland och även för att tja... jag har varit med om allt möjligt sånt, kanske med lite mer kunskap och logiska tankar, men för mig skapade det bara en sjukdom från helvettet. Så nej, jag strävar inte efter sånt längre, mer än att skaffa bättre kondition och bygga upp muskler så jag blir starkare, men har inte direkt behöv av att ägna livet åt att skulptera kroppen.
Det här handlar lite om tankarna jag får kring media, hur jag skrattar åt dem och mina funderingar om "hur tänker folk egentligen om det där? Varför söka mirakelmedlen..?"
När jag förespråkade till folk som vill gå ned i vikt att äta ofta och att det inte finns något farligt livsmedel så lyssnar de alltid med dövt öra. Ja, jo, jag har slutat försöka påverka dem med mina teorier. Inte bara för att jag märkte att jag inte kan vara den som säger aja baja, inte bara för att jag märkte att "vad är det för skillnad på mig och media om jag försöker påverka min vän att göra på mitt sätt..?", utan också för att tja... det blir ju tröttsamt när personerna kommer och klagar, säger
"uuuuh, jag är så tjoooock, så ful blablabla, behöver äta nyttigt (har förövrigt börjat hata det ordet) och träna buuuhuuu"
och jag säger "men gör såhär då, så gick jag ned i vikt innan det började skena iväg."
De säger "Ja! Vilken bra idé!" och nästa dag skiter de starkt i vad jag sa och utesluter måltider eller börjar med en konstig diet som typ äta barnmat.
Herregud. När folk säger "men sluta klaga och ta tag i det!" så finns det en viss sanning i det, men man misstolkar det oftast. Om man är den där personen som är normalviktig men tycker fortfarande att man är jättetjock och har testat allt möjligt för att gå ned i vikt, är det inte dags att börja fokusera på sina andra problem? Att "ta tag i det" gäller då inte att man ska forma kroppen för då mår man bra psykiskt, det är bara ngt media har målat upp. För vem annan än du och divor i världen, bryr sig egentligen om hur just DU ser ut..? Oftast, de jag hör från tjejer som kritiserar andra kvinnor, så är det väl om det är en sminkning som ser konstig ut eller hur de klär sig, om de ser "tjocka" ut eller "mulliga" så är det ofta så att de verkligen ogillar personens personlighet, eller helt enkelt är arga på dem. Nu tycker inte jag det spelar någon roll om någon kletat på sig smink "fel" eller liknande, säger bara att just peka ut någon som har lovehandles eller dylikt händer inte så ofta i vardagen. Det är bara ni själva som står där framför spegeln, på vågen eller med måttbandet som står och kritiserar er själva.
Åh, hade en bild i huvudet som jag så gärna vill lägga upp här... Men har den inte på datorn och kommer inte ihåg vad den hette.
Nu blev det massa babbel om sånt istället för det jag egentligen tänkte skriva, haha, men de går ändå hand i hand litegrann.
Jag såg nyss på tv-shop som sändes i ett avbrott av ett program och fnissade lite för mig själv. Undrar hur många som går på det där. I det här fallet var det en träningsmaskin.
Vad jag vet så är det ingen jag känner som har gått på det där. Så fort man nämner "tv-shop" så rycker man på axeln och säger "naahh, de bara lurar en på pengar" eller dylikt.
Jovisst, kanske maskinen tränar lite magmuskler och tjofadderittanrej, men kom igen.... träna på den snurrsaken i fyra veckor, INGENTING ANNAT och det nämns inte ens om kost (när personen var kraftigt överviktig, jag menar, hallå? Personen kanske förut bara åt en måltid per dag och Mc Donald´s, Pizza, kinamat varje dag och när personen äntligen tog tag i problemet med övervikt kanske denne läste om att äta flera ggr under dagen, lite variation + grönsaker på tallriken? Kanske träffade en coach kring maten också. ), det har åtminstone jag svårt att tro på. Man kanske använder det som ett av alla sina träningsredskap, men den är inte någon mirakeluppfinning (som alla andra reklamer på maskiner och dieter).
Vet ni vad ordet diet innehåller? Räcker det med att säga att det börjar på "die"?
Skulle det vara så att det alltid kom nya dieter om det var en diet som verkligen var så bra?
Låt mig lägga in ett bra citat från en riktigt klok människa:
"sedan 1968 har metoderna för viktnedgång blivit alltmer raffinerade, eller vad sägs om Fit for life-dieten, 3-stegsbantning, kesobantning eller fruktfasta? Eller flygvärdinnedieten, potatiskuren, fettbrännardieten eller varför inte Righospitalets diet bättre? Ska man kanske rent av satsa på vitalkuren, citronkuren, äggdieten eller vårbantningen istället? Håll med om att om bara ett enda av dessa tips hade fungerat, då hade man inte behövt hitta på nya, eller..?"
Måste också tillägga att här menar hon om de dieterna hade fungerat i längden, eftersom många är ute efter lyckokänslorna för stunden (och märker sen att de blir olyckliga igen).
Och till er som använder en viss diet, men vågar inte lämna det förhållandesätt ni har till maten för att ni är rädda för att rusa upp i vikt igen. Don´t worry, människan har däggdjurets långsammaste kroppsförändring. Ni går alltså inte alls upp 5 kg i vikt bara för att ni har "tjockat" er ett par dagar i rad med bara godis, glass, snacks och "fet mat", om det skulle hålla i sig så varje dag under lång tid eller så, ja då kan ni nog förvänta er viktförändring.
En diet är bara något tillfälligt, om den endast är avsett för att gå ned i vikt. När ni nått er målvikt måste ni öka igen. Tex LCHF dieten. Tror ni verkligen att hjärnan bara omställer sig till att
"oj! Nu blir det bara protein och fett resten av livet, dags för omprogrammering!"
Njah...
Det finns en anledning varför Svenska Näringsrekommendationer uppmanar människor till att äta alla delar ur matcirkeln. Jag skulle kunna skriva ned en hel vetenskap till varför man inte bör utesluta någon del ur den, men låt oss kortfattat säga att kroppen och hjärnan behöver näring från alla delar i det långa loppet. Dessutom är det många dieter, som LCHF, som inte är färdigutveklade i vetenskap än. Man vet tex inte om den förstör annat i kroppen, som blodomloppet och andra viktiga delar av kroppens mekanismer.
Nä, nu blir det slutsnackat... Det här var som sagt mina tankar kring all vikthets, som ironiskt nog alltid börjar på våren efter julen då man har "tjockat sig" med så mkt julmat och julgodis. Alla glömmer att man sedan återgår till sitt vanliga liv...
Ungdomar nuförtiden...
De har bråttom, de super vid tidig ålder, flickor sminkar sig vid nio års ålder och för någon vecka sen såg jag och Leena i H&M´s affär två småflickor vars bröst var platta och var säkert 10 år, diskuterade vad de hade för storlek och tog en B-kupa "Den här skulle nog passa dig!" "Ja! Den tar vi!".... Med spets och om jag inte minns fel var det leopardmönster på det tom.
Herregud flickor, hur tänker ni? Och pojkar också. Vad får er att tro att varenda tjej sprutar som en fontän av orgasm under första samlaget? Vad får er att tro att hon njuter, vill ha er så mkt första gången när ni "tar henne så jävla hårt". Vad får er att tro att hon vill ha sex med er om ni säger "Jag ska spräcka din fitta så jävla hårt asså <3"
Eh... va? Oj vad påtänd man blir, säkert. Kul att få värsta pressen i 7-9an om att förlora oskulden, speciellt hos tjejer, vad jag vet. Tom yngre i extrema fall. Varför ska det vara sån jävla press på allt, varför så bråttom?!
Och tjejer, vad får er att tro att det enda ni är värda är er kropp för killarna? De där pojkarna sprudlar av sexlust och spermier, kommer knappt kunna hålla sig från er flickor som tror att ni måste bli ännu magrare för att de ska märka er. Vad är grejen med att förlora oskulden så fort, och då menar jag ni som gör det.... bara för att ha gjort det eller för att alla andra redan hunnit göra det. Det är så korkat att jag blir förbannad... Och samma med alla ungdomar som börjar supa vid tidig ålder. Orkar inte ens spinna vidare på det.
Jag har då nästan lust att säga att det var bättre på min tid, trots att det bara skiljer några år, men jag hade då inte all denna idiotiska grupptryck. Inte lika mkt och det blir bara värre för varje år..
Ah, jag känner mig inte så klar i huvudet just nu så det kan vara ganska konstigt skrivet, men hoppas ni förstår ändå x)
Tack å hej!