StarsInStorage

 

 

Jag såg nyss på filmen "Divergent" med Peter. En mycket sevärd film! Jag tänkte först vänta till jag hade läst boken, vilket är anledningen till varför jag ser den först nu, men kom på mig själv över hur seg jag är på att ta tag i böckerna jag vill läsa.

 

Det är mycket starka budskap i den som gör att man kan sitta och tänka och analysera timtals efteråt, något som jag tycker om att göra väldigt mycket. Ett väldigt djupt budskap om hur människan faktiskt fungerar. En längtan efter struktur och ordning i våra dumma hjärnor, men som oftast bryts av våran mänskliga natur. Skulle man vara annorlunda, tänka annorlunda jämfört med systemet så är man körd. Direkt. Då känner de sig hotade, mindre smarta och framförallt rädda. För att de kan inte kontrollera oss, vi är inte lätta att ha att göra med, vi TÄNKER.

 

Efter filmen ramlade jag dessutom över den här.

Brings back good ol' memories haha.

 

Jag är glad att jag inte var lika mobbad som många andra. I min klass var jag mer ett spöke. Jag fanns inte riktigt och om jag syntes till någon gång så var det ofta inte så snälla saker som spillde ut ur klasskamraternas, eller eleverna på resten av skolan, munnar. Jag är glad över att jag faktiskt hade några vänner, som var lika utstötta som mig visserligen och det präglade dem också i humör och beteende. Såklart. För varför skulle man inte reagera på det? Jag tror dock inte att jag reagerade på samma sätt bara, för jag tyckte att för min del var det okej, då jag på något sätt förtjänade det? Då det på något sätt var sant?

 

När jag första gången fick höra att jag var tjock så blev jag mer häpen, för jag hade aldrig brytt mig om hur jag såg ut. Det tog ett tag innan jag förstod att det tydligen är en viktig grej det här med hur man ser ut, så under högstadiet var jag inte direkt någon rebell, var mer accepterande och sa "Ja, jag är tjock? Vaddå då?". Jag förstod aldrig grejen med varför man måste passa in med andra och vad grupptryck var för något, vilket kanske var anledningen till att folk slutade bry sig. Överhuvudtaget.

 

När läraren ropade upp mitt namn för att kolla vilka som var sjuka kunde elever i min klass svara "jag har inte sett henne på ett tag... Jag tror att hon är sjuk." när jag satt i klassrummet bland dem, suckandes och säger "jo jag är här" och rodnaden sprider sig över klassen.

 

 

Förutom mina fina vänner så var det faktiskt en tjej i klassen som gick emot strömmen med att faktiskt få alla i klassen att känna sig som värdiga medmänniskor. Hon var en av de lite mer "populära" tjejerna, smart, vacker, social och hade en udda egenskap; att få alla att känna sig som att de är med, oavsett vilken "rang" de har. Hon var det jag skulle kalla en äkta ledartyp, så skulle hon få ett chefs-jobb så hade jag inte blivit förvånad.

 

Jag minns när hon en gång diskuterade med sina vänner om en låt som cirkulerades runt på radion men som var mer stämplad som "emo" på den tiden. En annan i klassen kunde brista ut "Men va?! Har du blivit emo nu?!" och skrattade. Men hon svarade att hon tyckte faktiskt att den var bra och då tittade jag fram, som annars aldrig syns och sa "jo det tycker jag med". Hon blev överlycklig, tittade på mig och sa glatt "Visst är den?! Ni ser! Den är visst bra!" och de andra himlade åt henne och de bytte samtalsämne.

 

Det här kan verka som en fånig grej, verkligen en bagatell, men detta bevisar att det krävs väldigt lite för att få någon annan att må lite bättre. Jag var inte osynlig. Jag fanns faktiskt. Hon såg mig. Och hon kunde dessutom försvara en musikstil som många mobbade mig och flera andra som lyssnade på det.

Och inte bara det, hon och några fler kom och knackade på med en blombukett när min mamma hade dött. Så även om klassen betedde sig mer som att jag var ett spöke efter det, dock för att de var mer rädda för hur de skulle bete sig och hur jag skulle bete mig, så gjorde den lilla gesten att jag mådde lite bättre.

 

 

Jag brukar inte prata om det här för att för min del har inte detta varit ett problem, kanske pga att jag har drabbats av mycket fler dramatiska trauman som känns värre. Så det känns som att min tid som spöke på skolan var bara en mjuk förberedelse på hur jävligt livet kommer att bli senare.