StarsInStorage

Jag tänkte skriva lite tankar om vad jag anser är mobbning, för jag börjar bli ganska irriterad på de som har värsta dubbelmoralen, dvs hatar mobbning men mobbar själva utan att veta om det.

 

 

Det verkar vara en lite skev bild på vad mobbning är när man pratar om det och det vill jag klara upp nu. Precis som med våldtäkter så föreställer sig de flesta en bild av det mest självklara som fruktansvärt, men när någon kommer och äntligen skulle våga säga vad man varit med om så får man som respons "Du sa inte tillräckligt nej", "Du hade fel kläder på dig så du bad om det", "Men vaddå? Ni är ju ihop? Eller?"

 

 

Precis som att många tror att en våldtäkt sker i en buske i nån gränd med massa alkohol inblandat så tror även många att mobbning endast får namnet om man blir tvingad till att äta bajs eller får huvudet nedspolat i toaletten.

 

Men låt mig säga en sak som tydligen är för jävla svårt att fatta.

 

 

När jag gick på högstadiet sa min dåvarande kompis att hon hade varit mobbad i hela sitt liv och att ingen kunde förstå henne, jag försökte trösta henne med att säga att jag också har varit mobbad, men hann inte säga något mer för hon tog det direkt som att jag tävlade om vem som var värst och rabblade upp alla tragiska händelser hon hade varit med om.

 

Missförstå mig inte, det var verkligen hemskt att hon fick uppleva det där, det skall inget barn behöva göra. Men jag upplevde att hennes utsatta situation togs mer på allvar av vuxna än min som inte var "synlig" eller hade särskilda bevis. Om man nu ändå skall gå in på att jämföra. Sen kanske de inte gjorde ens det, vad vet jag? Många vuxna brukar försöka tysta ned situationen när det blir för jobbigt. Så jag skulle inte vara förvånad om inte hon heller togs på allvar, trots att hennes situation var mer synlig och "allvarligare", men jag hoppas verkligen att hon fick någon sorts rättvisa tillslut. Vilket är lite ironiskt, hon var tvungen att byta skola. Är det lösningen på problemet?

 

 

Är det ingen vuxen som orkar hjälpa till mer än så? Måste alla ungar byta skola frenetiskt när de blir mobbade. Det verkar ibland som att det är en oskriven regel om att det är den drabbade som skall lösa det, bara liksom acceptera situationen och förövaren får komma undan med det. I Sverige verkar det vara så att det är den utsattas fel som inte "kämpar tillräckligt", det pratas ingenting om förövaren som gjorde det verkliga felet.

Det är mobbarna som skall lösa problemet och sluta, inte de drabbade.

 

Hursomhelst.

Mobbning sker i olika former och vi människor reagerar olika på det. Den ena kanske blir tvungen att ta emot en massa slag i magen flera gånger om dagen och får höra elaka ord om en, medan den andra kanske blir utfryst, går omkring som ett spöke och får leva resten av sitt liv med att känna sig osynlig och oviktig i samhället.

 

Sluta känna er så himla duktiga för att ni delar en fjuttig liten bild på fb om att ni är emot mobbning om ni själva går omkring och klagar på att era barn inte är det ni önskade, eller klankar ned din arbetskamrat och ger denne mer skit att plocka upp så att du verkar ha gjort ett bra jobb för chefen, eller att ni ständigt går på en person med att manipulera hjärnan för sin egen vinning.. Deal with the actual problem och tänk på hur ni beter er. Inse att alla inte tar emot och kan rusta upp sin mur mot elaka kommentarer lika bra som ni gör.

 

Ja det är inga bra exempel, men kort sagt, ha inte så jäkla dubbelmoral. Det är egentligen ganska simpelt. Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Tror inte att det finns någon som VILL att någon annan säger att man är ful, tjock, äcklig, inte tillräcklig osv. Ni kanske känner att det är ett litet plåster på samvetet för er när ni som känner igen er med dubbelmoral delar bilder om hur hemsk mobbning är, men den personen ni trackar ned räcker inte med ett ynka plåster, denne kanske går blodigt med upprivna sår mot en tidig död. Just sayin'.