StarsInStorage

 

Okay, bild-kliché menmen.

Vet ni vad som gör mig riktigt irriterad? Kanske förbannad rentutav... Det finns många saker som gör det och här är ett av dem;

 

Varför förstår inte andra människor att vi alla är, just det, människor och inga jävla robotar? Jag kanske har fel när jag säger alla, men man ser det överallt. I media, i tv-serier, kompisar, familj, arbetskamrater. Man får inte visa några känslor och ska man göra det så ska man jämt vara så jävla glad. Visst är det tråkigt och jobbigt om någon är deprimerad jämt och bara säger negativa saker, men det finns ju en jävla anledning till att personen är det, eller hur? Och man skall inte behöva se det som en synd varje gång man är ledsen.

 

Vi tar ett klassiskt exempel:

En deckarserie på tv´n, polisen Nina är ute efter en seriemördare. Hon har själv en tragisk bakgrund där både mor och far är döda och de båda blev mördade. Den här seriemördaren, som är extremt bra på att röja undan bevis, visar sig tillslut vara hennes man och han försöker döda henne. Han hamnar i fängelset och hon slipper se honom igen. Under ett par avsnitt sörjer hon och de säger att det har gått 5 veckor, sen är hon på benen igen, hjärnan funkar normalt och hon kan arbeta igen.

 

 

Jag vet att det var påhittat, men COME ON?! Det är jävla svårt för en person att ens komma över EN som har dött, det tar inte fucking veckor och åt helvette med att man sörjer i ett år. Det är olika hur man kommer över det och man behöver inte göra värsta tragiska historien för att man ska förstå att personen i fråga lider. 

 

Jag blir så arg på sånt här. För att få hjälp inom anorexi måste man vara döende, påväg att få dropp, för att få sörja ska man ha gjort det i ett år men sen skall man aldrig ens nämna personen namn man sörjer för och för att någon ska förstå att man är lite ledsen måste hela jävla släkten ha dött, inte bara en person som ligger på sjukhus som kanske inte har cancer eller att ja, det "bara" är en person som har dött.

 

VARFÖR KAN INTE NÅN JÄVEL KOMMA PÅ ATT SÄGA "oj, vi förstår, det är jobbigt för dig så ta din tid" UTAN ATT DET BARA SKALL PÅGÅ I EN VECKA?!

 

 

Jag tycker inte att man skall förneka och skämmas över att man sörjer över en person eller att man har en psykisk sjukdom som andra har svårt att förstå. Jag vet att det är lätt att fastna i sörjandet och dylikt, jag var sån att jag ville jobba direkt för att få tankarna på annat. Jag ville glömma. det gjorde att jag kom över saker tidigare. MEN DET ÄR SÅ JAG GÖR. Men ge dem för fan den tid de behöver och gör något för dem, gör roliga saker med dem om du är rädd (du som läser behöver inte känna dig träffad, pratar om folk i allmänhet) för att de skall fastna i sörjandet.

 

Istället för att ha en regelbok om att "sörjandet pågår i 1 år sen skall du aldrig prata om personen mer" eller "Nu har du gått upp i vikt så då är du friskförklarad." eller "Jaha du kom hit för att prata om den här orsaken, men i min journal står det att din bror har dött. Så jag tror nog minsann att du är deprimerad. Jag ber doktorn skicka några tabletter och sen är du på fötterna igen."

 

Satsa pengarna på fucking humanitet och känslor eftersom ingen verkar förstå sig på det, istället för... ja, jag vet inte, Sverige är ju så jävla bra på allt förutom känslor så det är väl bara det vi behöver jobba på.