We are the divergent!
Jag såg nyss på filmen "Divergent" med Peter. En mycket sevärd film! Jag tänkte först vänta till jag hade läst boken, vilket är anledningen till varför jag ser den först nu, men kom på mig själv över hur seg jag är på att ta tag i böckerna jag vill läsa.
Det är mycket starka budskap i den som gör att man kan sitta och tänka och analysera timtals efteråt, något som jag tycker om att göra väldigt mycket. Ett väldigt djupt budskap om hur människan faktiskt fungerar. En längtan efter struktur och ordning i våra dumma hjärnor, men som oftast bryts av våran mänskliga natur. Skulle man vara annorlunda, tänka annorlunda jämfört med systemet så är man körd. Direkt. Då känner de sig hotade, mindre smarta och framförallt rädda. För att de kan inte kontrollera oss, vi är inte lätta att ha att göra med, vi TÄNKER.
Efter filmen ramlade jag dessutom över den här.
Brings back good ol' memories haha.
Jag är glad att jag inte var lika mobbad som många andra. I min klass var jag mer ett spöke. Jag fanns inte riktigt och om jag syntes till någon gång så var det ofta inte så snälla saker som spillde ut ur klasskamraternas, eller eleverna på resten av skolan, munnar. Jag är glad över att jag faktiskt hade några vänner, som var lika utstötta som mig visserligen och det präglade dem också i humör och beteende. Såklart. För varför skulle man inte reagera på det? Jag tror dock inte att jag reagerade på samma sätt bara, för jag tyckte att för min del var det okej, då jag på något sätt förtjänade det? Då det på något sätt var sant?
När jag första gången fick höra att jag var tjock så blev jag mer häpen, för jag hade aldrig brytt mig om hur jag såg ut. Det tog ett tag innan jag förstod att det tydligen är en viktig grej det här med hur man ser ut, så under högstadiet var jag inte direkt någon rebell, var mer accepterande och sa "Ja, jag är tjock? Vaddå då?". Jag förstod aldrig grejen med varför man måste passa in med andra och vad grupptryck var för något, vilket kanske var anledningen till att folk slutade bry sig. Överhuvudtaget.
När läraren ropade upp mitt namn för att kolla vilka som var sjuka kunde elever i min klass svara "jag har inte sett henne på ett tag... Jag tror att hon är sjuk." när jag satt i klassrummet bland dem, suckandes och säger "jo jag är här" och rodnaden sprider sig över klassen.
(För jag var ju såååå tjock förövrigt. Suck.)
Förutom mina fina vänner så var det faktiskt en tjej i klassen som gick emot strömmen med att faktiskt få alla i klassen att känna sig som värdiga medmänniskor. Hon var en av de lite mer "populära" tjejerna, smart, vacker, social och hade en udda egenskap; att få alla att känna sig som att de är med, oavsett vilken "rang" de har. Hon var det jag skulle kalla en äkta ledartyp, så skulle hon få ett chefs-jobb så hade jag inte blivit förvånad.
Jag minns när hon en gång diskuterade med sina vänner om en låt som cirkulerades runt på radion men som var mer stämplad som "emo" på den tiden. En annan i klassen kunde brista ut "Men va?! Har du blivit emo nu?!" och skrattade. Men hon svarade att hon tyckte faktiskt att den var bra och då tittade jag fram, som annars aldrig syns och sa "jo det tycker jag med". Hon blev överlycklig, tittade på mig och sa glatt "Visst är den?! Ni ser! Den är visst bra!" och de andra himlade åt henne och de bytte samtalsämne.
Det här kan verka som en fånig grej, verkligen en bagatell, men detta bevisar att det krävs väldigt lite för att få någon annan att må lite bättre. Jag var inte osynlig. Jag fanns faktiskt. Hon såg mig. Och hon kunde dessutom försvara en musikstil som många mobbade mig och flera andra som lyssnade på det.
Och inte bara det, hon och några fler kom och knackade på med en blombukett när min mamma hade dött. Så även om klassen betedde sig mer som att jag var ett spöke efter det, dock för att de var mer rädda för hur de skulle bete sig och hur jag skulle bete mig, så gjorde den lilla gesten att jag mådde lite bättre.
Jag brukar inte prata om det här för att för min del har inte detta varit ett problem, kanske pga att jag har drabbats av mycket fler dramatiska trauman som känns värre. Så det känns som att min tid som spöke på skolan var bara en mjuk förberedelse på hur jävligt livet kommer att bli senare.
"Skolan är den plats dit man går för att möta livet och få veta hur världen fungerar”, då vill jag bara dö."
I ärlighetens namn, så är det så.
Generation efter generation kommer man att få höra
"sånt kommer du aldrig att slippa undan",
"sådant uppstår i varje skola",
"sådant uppstår i varje jobb", ja, oavsett ålder.
Det här är inte meningen till varför man har skola, men det har varit så år efter år, generation efter generation. Och det kommer alltid att vara så om det inte sker en förändring. Nu.
Det var alltid bättre förr
"When you’re young, thunderstorms seem scary.
Like the sky is angry at you.
But now that I’m older,
something about its roar soothes me;
it’s comforting to know that even nature
needs to scream sometimes."
Var ett tag sen nu!
Har varit alldeles för upptagen med att vara sjuk och sedan jobba ikapp på skolan... Var även i Stockholm med Viktor och Peter i torsdags till i söndags! Min plånbok blöder ganska hårt... För självklart passade man på att shoppa när man ändå var i Stockholm liksom!! Kan visa lite bilder på det sen....
Pojkarna hade aldrig åkt flyg förr och tyckte att det var skithäftigt! Peter blev kallad för lillebror av flygvärden och Viktor för "monsieur".
Anledning för en Stockholm-resa mitt i terminen var för att se det här underbara bandet, "Crown of the Empire" <3 De och några fler var förband till "Asking Alexandra" och det kostade 300:- för hela konserten. Lätt värt!
Peter hade inte heller varit på spelning förr så det var kul att vi tog hans oskuld på det haha.
Fick tag i en choker tillslut <3 Love et <3 Dock failade jag hårt på sminkningen.... Inte så lätt att experimentera nya ögonbryn när man hade superbråttom </3 Ögonfransarna var jag även tvungen att he på på tåget. Det var ju inte det lättaste kan jag ju lugnt säga! xD Hade glömt trimma till dem och så skakade tåget asmkt så det var svårt att få det att se någorlunda bra ut...
Nöjd brud som fick träffa en utav bandmedlemmarna och ta kort med honom <3
Tåg, undrar ni? Ja, vi pendlade med tåg varje dag till och från Strängnäs där min pappa bor. Han och Eva bor tillsammans där och vi fick lov att låna ett utav deras rum där, helmys! <3
Många selfies haha </3
Lördagen skulle vi spendera till att shoppa inne i stan, men vi missade tåget pga att vi var för nyfikna på marknaden inne i Strängnäs,(Tågen går jättedåligt där T w T) så vi hann bara käka och fika där, men det var trevligt ändå! Viktor träffade sin kompis Mia som han inte hade sett på flera år och hon följde med oss först till en liten thai-restaurang och sedan till ett mysigt litet fik inne i Gamla stan! Utan henne hade det tagit år och dar för oss att komma någon vart för vi var helt lost på tunnelbanestationen xD
Såhär såg ingången till fiket ut! Café Art hette den och hade världens trevligaste värdinna <3
Hon berättade om den gamla historian om att det en gång hade varit en del av en fästning och just där vi satt fanns det en trappa bredvid oss som var igenklamrad. Där hade det varit en hemlig passage som ledde till en tunnel där munkar och nunnor träffades och hade det trevligt haha!
Söndagen spenderades med att vi tillslut shoppade, vilket för min del blev mest H&M men vi hann med lite alternativa affärer också! Bla såg vi den här skylten inne på Blue Fox som vi tyckte var lite kul <3
Det var den semestern det! Nu skall jag käka massa choklad och kanske spela lite DS innan jag går och lägger mig :'>