StarsInStorage

Det har gått lite längre tid nu. Jag har sovit för det mesta men försöker så gott jag kan med att komma ikapp med skola och komma ihåg att äta. Det är tyst och lugnt, inget skrap på dörren om att vilja komma in, ingen duns i sängen som sker på morgonen när lillen ville gosa och säga att han är hungrig. Ingen tjock pälsklump ivägen utanför toalettdörren som man långsamt knuffar på så att man kan ta sig ut, ingen låda som behöver rengöras eller matskål heller för den delen. Tyst.... och lugnt...

 

Det är en del som frågar hur det är och jag säger som det är. Det är tufft nu, men det blir bättre för varje dag. Jag har blivit en expert på sorgearbete så folk runtomkring mig behöver inte längre förklara hur det går till. Man hör en liten suck från dem, en suck av medlidande. De vet att jag vet, de vet att jag är rutinerad sorgearbetare, men de är samtidigt lättade över att jag tar det så bra. Då slipper de lägga mer energi och arbete på att se till så att jag jobbar på det.

 

Nej jag vet, de frågar förstås för att de bryr sig om mig...

 

Jag kan dock inte hjälpa att jag hela tiden känner mig ivägen och som att folk helst vill att jag sköter mitt i bakgrunden, långt där borta och endast kommer lite närmre när dagar är lite bättre och jag har en gladare fasad. Jag vill inte heller verka som att jag är världens deppmoln som bara drar ned alla i min sörja, men det är en svår balansgång det där. Att inte vara för jobbig för andra samtidigt som man bör för sin egen skull omge sig runt människor som verkar bry sig om en. Det är svårt, det där att må dåligt och lägga det på andra som säger "du kan alltid komma till mig", men inte för mycket för att de tillslut suckar och drar sig för att vilja umgås med en.

 

 

Det har nu gått några dagar sedan Garrus dog.

I början gick det inte ens att vistas hemma så Viktor var gullig och lät mig sova över två nätter. Där grät jag så att huvudet ville sprängas av all spänning och huvudvärk och har mest varit sängliggandes. I fredags var första gången jag sov i min egna säng och det känns som att det bara har varit en natt sedan dess eftersom att, ja, jag har i princip bara sovit fram till 11.30 idag. Jag var vaken sex timmar igår och spelade vidare på "Tales of the Abyss"... Det är så himla lätt att fastna i det spelet och inte vilja avsluta haha. Om inte batteriet började dö så hade jag nog fortsatt spela, annars var jag i princip redo att sova för längesen.

 

Det har varit jobbigt att vara hemma själv... Jag har iaf städat undan Garrus grejer till förrådet med hjälp av Lina så jag slipper se det. Många frågar om jag skall skaffa en ny katt redan nu och det känner jag mig inte alls redo för. Det känns inte som att han är död.... Det känns som när Leena tog hand om honom i julas, som att han bara är omhändertagen av någon annan just nu.

 

Som jag nämnde tidigare så var detta tyvärr inte den enda olyckan som har skett det senaste och jag behöver all lugn och ro jag kan få. Så en ny katt eller helt enkelt ett nytt husdjur blir det inte förrän jag har flyttat, skaffat jobb och vet var jag skall bo ett tag.... För som det är nu så är det bostadsbrist och kaos ifall jag skulle flytta ifrån Skellefteå då alla utredningar och diverse andra behandlingar börjar till hösten.

 

 

Jag fnissade förövrigt lite när min halvpappa ringde förut. Han pratade om Melodifestivalen som tydligen var nu i helgen och sa att det var några "cosplayers" som var med. Jag blev nyfiken och kollade upp det och det visade sig vara låten "Hello hi" av Dolly Style. Säkert en hit bland små barn och om den blir lite auto-tunad så lär den väl spelas på konvent och dylikt. Deras sångröster var väl inte något vidare enligt mig och ja.............. Om det hade varit jag på scen hade jag väl gått in mer all-in med dockstilen. Men det är ju kul att de försökte iallafall. Alltid roligt när de tar in lite japanska stilar i mello....... som jag typ aldrig tittar på visserligen.... men jag ser det i efterhand iaf x'D

 

Det är ganska roligt när man själv har bra koll på skillnaderna mellan stilarna medan andra som inte har det intresset kallar allt som liknar Yohio för antingen Visual Kei eller cosplay haha.

 

Jag sökte runt på internet efter den försäkring som skulle passa dig bäst.

"Men det är ju bara en bondkatt..." sa många andra.

För mig var du inte bara en bondkatt, för mig spelade det ingen roll om du var någon speciell ras.

För mig var det viktigast att du lever och mår bra.

För mig var du min livskamrat.

 

Jag förstod mig inte på de som sade att katter skall leva med en så himla länge och att de bara var en börda.

Det är klart att det är svårt att fara någonstans, precis som med hundar och barn,

men det skulle inte få mig att ändra min önskan om att vilja ha en katt.

 

Varför skulle det vara negativt att de lever längre? Det är väl för tusan bra?!

Ni som hävdar detta, vad är djur för er? Om ni bara har djur som tidsfördriv kan ni lika gärna skaffa en tv...

Den har också en viss livslängd och funkar som sällskap för er.

 

 

Du var så speciell...

Min lilla katt...

Du var väldigt pryd och ville alltid städa i en evighet efter att du hade gått på lådan.

Du hade en liten önskan om att gå ut ibland, men det var lite väl läskigt så strax efter ville du komma in igen.

Du skulle aldrig klättra i gardiner, kissa utanför lådan, tugga på kablar, ja nämn allt ohyfs som vissa katter kan göra. Du var väluppfostrad och du nöjde dig med hårsnoddar som leksaker. Det var det bästa du visste!

 

Jag hoppas att de har tillräckligt med hårsnoddar där du är nu... och jag hoppas de andra katterna är snälla mot dig. För jag vet ju att du inte var så bekväm med andra katter och du förstod inte riktigt vitsen med revir.

 

Du var så kärleksfull, ville alltid pussas, gosas och när man lyfte dig lade du alltid tassarna runtom min hals, som om du gav mig en kram.

 

Du fick namnet efter en stark och mild tv-spelskaraktär.

En hjälte, precis som du var för mig.

För du var mitt ljus i livet, min lilla skatt.

Och du var sannerligen mammas lilla pojke.

 

 

Du var så duktig på apport och charmade även den som ogillade katter som mest.

De kunde komma fram till mig och säga

 

När du lekte hade du även klorna infällda så att du inte skulle skada någon, för du ville verkligen ingen illa.

När du pratade så använde du en röst som var minst sagt speciell, många undrade om du var sänd från ett rymdskepp. Nästan så jag undrade om du visste att du var en katt. I ditt huvud kanske du var en hund, en alien, kanske en människa?

 

Fram tills igår verkade du vara helt kärnfrisk förutom att du var lite överviktig.

Jag hade tom köpt ett 10 kg's mat som du skulle gå ned i vikt på, eftersom jag var rädd att du skulle få diabetes eller hjärtproblem.

 

 

Men det gjorde du inte.

Jag skrek. Grät förtvivlat och höll dig tätt emot mig, grävde mitt huvud mot din mjuka päls.

Din kropp var lealös, huvud och tunga bara hängde, ögonen stirrade utan liv.

Nu finns du inte mer.

 

Det gick så fort.

Jag ångrar att jag knuffade ned dig från sängen när du ville gosa, bara för att jag ville somna om.

Jag visste inte att du någon timme senare skulle vara borta. Jag hade räknat med att du åtminstone skulle få leva tio år till, inte gå bort såhär. Tom om du hade gått bort genom att ha blivit påkörd så hade det varit mer förståeligt. Men det här... Det händer bara inte.

 

Jag vaknade av att du kippade efter andan.

Först lät det som när du brukar försöka få upp en hårboll, men när jag såg i ögonvrån att du inte satt ned, utan låg på sidan, så kastade jag mig upp ur sängen och tog mig till dig. Dina andetag blev högre och mer smärtsamma, allt detta under några sekunder och när jag tog i dig var du borta.

Min rumskamrat Lina hörde detta samtidigt och sprang in till mig, kollade fort i hans käke ifall han hade fått något i halsen. Hon hittade inget och jag skrek.

 

Han är död.

Min älskade livskamrat är död.

 

När jag mådde som mest dåligt i mina suicidtankar sade jag till min psykolog att

"Garrus är den enda som håller mig vid liv. Så länge han lever, lever jag.

När han dör så kommer jag att ta livet av mig."

 

Jag hade inte beräknat att det skulle hända så tidigt.

Ingen förstod heller vilket stort betryggande han var för mig. Hur ensam jag kände mig utan honom.

För andra var han ju bara en katt...

 

Vad skall jag göra nu?

 

Igår var det poesi på rivhuset och min vän Linn läste sina fantastiska dikter på scen <3 Hon är så himla duktig på det där med att skriva, rimma och bara få det att låta unikt <3

 

Det var roligt där. Väldigt duktiga poeter som berör och många fina människor. Tom jag höll ett tal på scenen... dock ångrar jag lite att jag gjorde det nu i efterhand. Jag kände mig lite naken och berättade lite väl mycket om mina erfarenheter. Det kändes väldigt obekvämt, plus att jag inte kände orken att engagera mig i det sociala då de flesta verkade vilja prata mer med varandra än med mig.

 

Det var lite blandat med känslor. Det kändes fint med de personer som förstod och som verkade vilja lära känna mig, men det kändes ganska motigt ibland med de människor som blev upprörda av allt jag sa innan jag ens har hunnit avsluta meningarna. Jag som älskar att föra diskussioner kände mig psykiskt utmattad efteråt då så många hade viktiga saker att säga och några av dem reste på sina försvarstaggar och vände dem mot en. Så det hela blev ett virrvarr med exalterande diskussionsämnen hit och dit som man tillslut var tvungen att räcka upp handen så att man inte skulle avbryta för mycket.

 

Vi försökte förmedla att vi inte ville någon illa och att det var bra att diskutera, men tydligen så var jag väldigt bra på att trycka på känsliga knappar. Det var utmattande, men jag antar att jag börjar acceptera att man inte behöver tycka om alla och alla kommer omöjligt att kunna tycka om mig. Ibland stämmer inte kemin helt enkelt, och det är okej. Jag tyckte bara så synd om en tjej som man märkte inte klarade av att ta emot så mycket taggar mot en. Människan med taggarna bad om ursäkt för diskrimineringen, men jag tror inte hen förstod riktigt att hen gjorde det mot alla....

 

 

Påvägen dit var det redan början till en snöstorm. Jag tänkte att jag fan inte tänkte missa det här tillfället och jag hade ingen lust att gå ut i snöblåsten, så jag skottade fram garaget och tog bilen dit.

Det gick väldigt bra att köra dit! Däremot hem.......

 

Utanför rivhuset hade min bil blivit begravd av snö. Det var nästan så att jag började överväga att sova på rivhuset, men jag var så hungrig för jag hade missat att äta middag och det fanns inte så mycket mat där....

Jag försökte iaf och tänkte att "det ska väl inte vara så svårt, det är väl ungefär som när en skoter har fastnat i snön?"

 

Det gick trögt till en början, men sedan såg två killar hur jag kämpade med att sparka undan snön och frågade mig om jag ville ha hjälp. De lyckades knuffa igång bilen och jag kom ut på vägen, tackade dem och for iväg. Jag såg minimalt och körde som allra högst 40 km/h, men i genomsnitt 20 km/h. Det var inte plogat på parkeringen så jag kunde inte ens köra in på den, istället fick jag köra till en annan parkering och ta den första som var ledig. En gubbe var ute samtidigt som mig och hjälpte mig med var jag kunde ställa mig, det var nämligen bara förhyrda platser kvar men han visste att just de platserna var tomma för tillfället. Han sa dessutom "Om det kommer en lapplisa i det här vädret skall jag fan strypa dem!" haha <3

 

Så idag gick jag och Lina och hämtade bilen. Lina sa att det skulle snöa mycket mer i två dagar till så hon rådde mig till att försöka köra in bilen i mitt garage igen. Vi skottade undan massa snö som var lika hög som halvvägs till garagporten och min tunga andning och svaga armar påminde mig om jag borde ta tag i det där med träning haha. Bara så jag orkar bära saker liksom.

 

Jag tittar ut nu och det blåser fortfarande vilt utanför. Jag tänker då inte ta mig ut på ett par dagar iaf haha. Eller.... förutom när jag behöver fara till sjukhuset ^^'

 

I fredags fyllde även Linn år! 18 bast minsann! Jag skämdes lite att jag hade låtit omständigheterna styra planerna inför hennes födelsedag, så jag och Sara bakade en kladdkaka till henne som "tårta".