Ni har inte rätten att avgöra var vi hör hemma
Det är många som har lagt det färgglada filtret över sina profilbilder.
Många inom själva communityn som sträcker sig på ryggarna, leenden som spricker upp i de allas ansikten och kan med stolthet säga att ÄNTLIGEN är samkönade äktenskap legaliserade i de femtio staterna.
Äntligen ett litet myrsteg framåt i rätt riktning. Dock verkar många vara okunniga efter vad flaggan står för, vad färgerna betyder och varför ordet Pride egentligen finns i samband med denna flagga?
Jag tänker inte gå in djupare på den diskussionen, det är många som redan skriver kloka och vettiga inlägg om det som sprids över facebook och andra communityn.
Jag vill gå in på en liten personligare sak som har tagit vår släkt och familj med storm. Eftersom jag inte vill outa personen så väljer jag inte att gå djupare in på just hen utan mer om själva problemet runtom.
Det är mycket diskussioner angående vad som är över gränsen och vem som skall rätta sig efter vad. Diskussioner jag har varit för skygg mot att våga bemöta men som en släkting modigt tog upp med storm. Hela tiden påminns man av att"det kunde ha varit värre" och "de är åtminstone inte hatiska och mordiska av sig". Man liksom slätar över det lite för att det har varit värre genom äldre generationer, man är väl medveten om historien och vill ej att det skall upprepa sig. Man vill inte heller utstå samma hat och förakt som många andra stackars människor som kommer ut måste gå igenom. "Det kunde ha varit så mycket värre, så därför är det bäst att nöja sig."
Pga att den här personen har misskött sig inom andra områden, HELT olikt från det område som tillhör den stora förändringen, skall ändå resten av familjen påpeka att de inte känner för att ge respekt angående förändringen för den som missköter sig.
"Om du gör något vi inte tycker om så kommer vi att fortsätta repetera plågandet av din uppväxt i missförstånd, hat och förakt."
En person som står den drabbade väldigt nära känner sig orolig, hör av sig till mig om råd för hur man skall tackla dessa oförstådda, kränkande människor. De som är våra blodsband, som skall ge mest kärlek och stöd av alla. Jag svarar med följande att man inte kan begära att någon lär sig ett nytt språk på en gång utan låta dem få ha sin tid så länge de försöker ändra på sig, men att det är fullkomligt orimligt för dem att ställa krav på hen att hen skall ändra sig för dem. Det är den drabbades personliga sak det handlar om, det är ej något de kan stampa i och bestämma över.
Jag är stolt över min släkting. Jag tycker att oavsett om det verkligen handlar om det hen kom ut med eller om det bara är en fas, ett uttryck jag avskyr så mycket men som faktiskt kan infalla en ibland, så skall andra respektera det och omfamna det, inte hugga tillbaks med predikanden om deras tro eller åsikter. Det är inte deras ensak. Det är inte de som blir drabbade. Men de som blir upprörda tar gärna på sig offerkoftan och får den verkligt drabbade att verka vara förövaren i fallet, vilket resulterar i mer skam, självförakt och skygghet från en värld man hoppades skulle vara trygg och omfamna en, men som i själva verket staplar upp mur av taggtråd som begränsar personens utrymme.
Personligen har jag aldrig vågat komma ut helt. Jag har aldrig riktigt vågat ta plats i frågor jag vet allmänheten inte är beredda på att höra. Jag är rädd. Men min släkting bröt ned de där fördomsfulla murarna och lyckades stå upp för sig själv, sin värdighet och sin fulla rätt att kräva att bli rätt behandlad.
Mitt inre är inte lika enkelt. Det är inte lika svart på vitt som många gärna vill ha det för att förstå. Skulle jag berätta skulle jag behöva utstå motstånd av att inte bli betrodd, att man är flummig och konstig, att man har historiska händelser att peka ut anledningen för, att man har sjukdomar eller olika diagnoser som skulle styrka det och att det egentligen "inte är på riktigt". Det skulle skapa en så stor hög av missförstånd att det skulle bryta ned mig mer än det hjälper mig.
Så har jag levt hela mitt liv. Anpassat efter andra, andra som brutit ned mina skyddsväggar så att jag inte längre har någon stabil grund att stå på, så därför skapas en tankegång av att en självklar värdighet om mig själv skulle brytas ned av omgivningen på mig, mer än det hjälper mig.
Det är sorgligt. Sorgligt att omvärlden inte är redo för att utvecklas och lära sig mer. Sorgligt att omgivningen inte är öppna nog att bara acceptera någon annans beslut som ändå inte rör dem personligen. Sorgligt att behöva vara rädd för sitt eget blodsband, pga den okunnighet de innehavar. Sorgligt att endast kunna röra sig i den minoritet där de känner likadant, för att kunna känna sig varm och trygg, accepterad som människa och inte som att man vore ivägen.
Men som sagt. Det hade kunnat vara värre. Man kunde ha blivit utsatt för en upprepad historia av ilska, hat och förakt från okunniga, rädda människor, för att man är annorlunda. Något vi minoriteter, äldre som unga, mycket väl påminns om varje dag men som är helt otänkbart och glömskande för de utomstående.
Det är många som säger att man skall vara glad överhur vi har det. Jag skulle vilja visa mitt missnöje till det. Jag skulle vilja säga att det är cisheteromono-människor som lever inom ett i-landsklassat land åkandes på en räkmacka angående allt i livet, skall vara glada över hur de har det.
Det är många som säger att man skall vara glad överhur vi har det. Jag skulle vilja visa mitt missnöje till det. Jag skulle vilja säga att det är cisheteromono-människor som lever inom ett i-landsklassat land åkandes på en räkmacka angående allt i livet, skall vara glada över hur de har det.
Häromdagen fick jag fram ett härligt scenario i mitt huvud av framtiden. En värld där alla är accepterade för dem de är, av barn som ej behöver vara rädda för att berätta vad de känner eller vilket kön eller inget kön de tillhör. Att de blir accepterade för den person de är, känner sig älskade som medmänniskor och att de slipper bemöta det tjatiga eländet vi idag fortfarande måste utstå. Att en minoritet inte längre finns, utan att alla, helt enkelt, är människor med större bredd på sitt omfamnande och öppenhet för nya främmande nyheter.
Blev mycket ordbajs i det här inlägget, ber om ursäkt för det. Men jag hoppas att det ringer någon klocka för dig som läser angående vad jag vill få fram med det här. Att det mottagas med öppenhet, som självklart inte är något jag kan begära, men som skulle uppskattas väldigt mycket.
Inner peace, closer to nature
(Random bild från google)
Finns en stil i Japan som kallas för "Mori". Jag trodde ärligt att det typ var någon slags uppföljare till Gyaru och att betydelsen var i princip "Vacker flicka/prinsessa". Men läste på det igår och insåg hur fel jag hade och att jag typ har asmkt kläder som passar till stilen då jag älskar mysiga höstkläder och mörka, mysiga, dunkla färger som passar in med naturen haha. Sen secondhand-shoppar jag ju som en galning sååå... ah.
Men jag är ju inte personen som klarar att hålla mig till en stil utan jag byter ju hipp som happ, men tyckte bara det var kul att jag äntligen hittat ett slags namn för det.
Längtar till hösten TwT
Över till något annat.
Jag var hos Viktor idag och vi har äntligen kommit igång med att komponera en låt! :D
Det är dock en cover, för jag ville börja enkelt haha. Är säker på att Viktor är hur duktig som helst med att skapa låtar, men jag vill lära mig lite också xD Small steps~ <3
Säger inte vilken låt det är men jag tror att den kommer bli ruskigt bra ;)
Snart kommer även Peter hem till mig och stannar i drygt två veckor. Skecon är ju nästa helg och den helgen är det stadsfesten, så det lär vara fullt ös med aktiviteter haha. Men som de små eremiter vi är lär vi nog sitta hemma en hel del av tiden och pyssla istället, gå ut för frisk luft och vara sociala i några få timmar haha.
Jag har även lyckats fixa resa ned till Närcon och hem igen! Tur att man har kontakter måste jag säga haha! Är ju så positiv jämt med sånt här så även fast jag är fattig som en jag vet inte vad så brukar det alltid lösa sig. Men det är ju skönt när man hinner planera i tid och fullföljer det :D
Tänkte också uppdatera med att min tillfriskning verkar bli bättre och bättre sen jag blev ledig. Det är såklart många bakslag och ibland är jag slarvig med att få till rutinerna, men det går mycket bättre nu att ha energi till att tex ta sig ut. Igår lagade jag en soppa från scratch av det jag hade kvar i kylskåp och skafferi och det kändes härligt att äntligen få laga en ordentlig middag. Har även börjat äta ute på balkongen varje dag så då finner jag ro'n ännu mer samt att jag inte distraheras av det elektroniska (dator/tv/mobil).
Love, like art, must always be free
"This is what life is
Fear, rage, desire.... love
To stop feeling emotions
To stop wanting to feel them
... is to feel death"
- Sun, Sense8
Okej, jag har just sett klart på typ bästa serien i världshistorien.
Eller ah, en av de bästa iaf!
Sense8 är en slags science fiction/drama-serie där åtta stycken främlingar från olika delar utav världen, med olika bakgrunder, färdigheter och kulturer, plötsligt blir både mentalt och emotionellt sammankopplade.
I den får man en djupare inblick inom politik, religion, identiteter, könsidentiteter, och olika sexualiteter.
Det är åtta helt olika människor som ändå är sammankopplade och förstår varandra bättre än någon annan.
En kommer från Island,
en från Indien,
en från Kenya,
Korea,
Mexico
och två st från US.
Hela säsongen finns att hitta på Netflix! :)
----------------------
Förövrigt är jag hos Sara i Piteå.
Det har varit sjukt tufft det senaste och Sara tyckte inte att jag skulle behöva vara ensam om dagar och nätter i Skellefteå, så jag fick komma hit och sova hos henne.
Jag känner mig väldigt mycket ivägen... Jag tycker inte om att tränga mig på och involvera andra för mycket i mina problem, men samtidigt, om jag skall bättra min självrespekt och söka hjälp så måste jag ju ta emot den när den erbjuds.
Sara har varit sjukt stöttande och har hjälpt mig igenom en hård pärs, jag är så tacksam för det.
Hon har hjälpt mig se vikten i värdet om sig själv och att inte bli för djupt involverad i sådant jag inte skall behöva tänka på just nu, samt att inte överanalysera för mycket. Det är lätt hänt när man är sjuk att man blir paranoid...
Jag har börjat ta commissions igen! :)
Jag har blivit sjukskriven nu under sommaren och skall ta det så lugnt som möjligt, men jag behöver en inkomst för mat, bensin etc. Så ni får jättegärna höra av er till mig om ni vill beställa och är villiga att betala för den konst jag skapar <3
Det är bara att skriva idé och motiv, önskat material och teknik så fixar jag det!
Skall fixa en bättre portfolio att kolla på under sommaren, har inte så många bilder på internet...
För att undvika missförstånd och slavarbete så har jag satt en minimumgräns på:
500 kr.
När jag får beställningar så lägger jag ned hela min själv i mitt arbete, men pga dålig planering och affärsplan, från min sida, så har det ofta slutat i alldeles för mycket slit och arbetstid för fruktansvärt lite pengar.
Det finns ju en anledning till varför tatuerare oftast har en gräns på ca 500 kr, även om det bara en text som görs på tio minuter. Material, tid och att få det att gå runt är något som många icke-konstnärer har svårt att sätta sig in i.
And I don't blame them, så är det ju om ett ämne man inte alls är insatt i.
Men det är ett FAKTUM att konstverk och deras konstnärer är sjukt underskattade
i vilket kulturellt syfte som helst.
Det är tråkigt, för många inser inte hur viktigt det är i samhällets vardag.
Jag börjar med beställningar på måndag men skulle du ha en idé redan nu så är det bara att meddela mig! :)
Between hope and despair
Det har varit så sjuuuuukt mycket motvind det senaste...
Jag är helt uttömd på energi och idag är min allra första "lediga" dag.
Det går inte att beskriva så att någon förstår hur fruktansvärt kämpigt det har varit. Mycket har haft med skolan att göra... Examensprojekt som man har jobbat dygnet runt på nästan, stress och press som har påverkat så många att alla alltid har haft någon att vara arg på, klasskamrater som glatt ger sig ut i arbetslivet och flyttar ifrån... Det är helt enkelt en fråga om stress i olika utsträckningar, känslomässigt som praktiskt.
Jag har verkligen bitit ihop, cyklat mot den där starka vinden och hade jag inte haft så fina klasskamrater som hjälpte mig med så mycket så hade jag seriöst brutit ihop för längesen. Det hände dock i onsdags, som en blixt från klar himmel. En liten droppe trillade ned från det fyllda glaset och landade hårt mot marken, det knöt ihop sig på bröstet på mig, omgivningen blev liksom still runt om kring mig och det enda jag hörde var mina ansträngda andetag. De blev högre, raspigare och det knöt sig mer och mer i bröstkorgen, som att någon lyckats forcera sin hand och knäcka min bröstkorg för att strama till lungorna. Jag stapplade mig bortåt, stannade vid en bokhylla, insåg att det var för mycket folk och vad som höll på att hända, så jag gick bort från omgivningen och lyckades hitta en liten pall att sitta på.
En panikångest-attack, lagom till invigningen av vår utställning, som triggades igång av en kommentar som jag lätt hade kunnat vifta bort annars men som nu bara blev för mycket. När jag lyckades kontrollera min andning igen strömmade tårarna nerför kinderna och jag grät hejdlöst. Lina kom och lugnade ned mig, fina Peter fixade iordning mitt projekt till utställningen och jag missade allt.
Det här var endast en reaktion på allt som har hänt, kroppen orkade inte längre, psyket orkade inte längre och jag har i flera dagar innan detta varit så vinglig och svimfärdig att jag trodde att kroppen skulle lägga av helt. Men jag var envis och tänkte "Inte än. Jag MÅSTE göra klart det här först. Jag har inte tid att vara sjuk. Nu när Peter har hjälpt mig så mycket så kan inte kroppen lägga av nu!!!"
Så mycket som går emot mig just nu...
Och nu flyttar all min trygghet. Alla är upptagna med att packa för att starta sina liv. Jag har försökt förbereda mig inför det här, men jag har bara lyckats skapa mer ångest än lindement mot det. De liksom slits ifrån mig, för dem frivilligt, för mig motvilligt. Jag känner mig ensam kvar, tom och värdelös. Känner mig oviktig. Svag. För att jag aldrig lyckas behålla någon som jag älskar så mycket som älskar mig lika mycket tillbaks och vill visa det.
Jag är så trött... så ledsen... och så orkeslös...
Mest troligt för att det har varit en sån helvettes vecka och såklart skall alla problemen infalla på en och samma gång. Så jag skall nu lägga mig under täcket, låtsas att jag är en sköldpadda och snyfta, tycka synd om mig själv, för det tycker jag att jag har rätt i att göra. Snyfta över att så många kommer att flytta ifrån, börja leva sina egna liv och aldrig ha tid eller glömma av att höra av sig...
Jag orkar verkligen inte med människor just nu...
De är så bra på att göra en ont, oavsett om det är med mening eller inte.