StarsInStorage

Köpte ett par snygga ringar :DDD
Den dagen tog jag dessutom en fika på stan med Kristin.

 

 

Imagine Dragons är väl det album jag nötade sönder mest under sommar i år. Sjukt mysigt album med så fina minnen som hände då. Mys <3

 

Åh! Så som vår grupp har kämpat med den här filmen! TwT

Den är ÄNTLIGEN FRIGGIN' KLAR!!! AAAAAHHHH!!!! <3

 

Dessutom verkar Edgar vara sjuk... Han har spytt så mycket och länge nu varje dag att jag var tvungen att ringa veterinären. Så idag är jag hemma då han fick åka med mig dit och ta blodprov. Inte alls stressigt med tanke på alla ofärdiga skolgrejer och den kassa ekonomin... men under tiden jag väntar på att de skall ringa tillbaka från veterinären så skriver jag på bildanalysen som skall vara klar 23.59 idag.

 

Så nu hinner jag inte skriva mer på bloggen! Tjoflöjt!

 

Det är vad jag äter och dricker just nu :) Blev lite sprallig och fick för mig att göra blåbärspaj efter kvällens dans~

Dock tog det lite väääääl lång tid för mig att göra den då jag är ovan, dessutom blev den degig fastän den stått längre i ugnen än det står i receptet och degen är jättetunn... Pyttsan. Men Elis, som vanligtvist inte är så förtjust i blåbär osv, tyckte om det så har väl lyckats någorlunda iaf <3

 

Häromdagen kände jag för att dra fram min lolitagarderob och drog på mig det här :> Tycker egentligen att färgen inte klär mig alls, men modellen är så söt <3

 

Under flera veckor har jag varit ganska nedstämd... Oftast utan någon anledning, andra gånger då jag tycker synd om mig själv. Jag hatar det. För mig är det en synd, att tycka synd om sig själv. Men ibland händer det och då kontrar jag det med "det finns de som har det värre" och något som har blivit min mer använda mening nuförtiden "man kan inte få ha allt". Det sa alltid min mamma, och hon har så rätt.

 

När jag är i mina deppiga perioder så är det inte mycket som får mig glad. Dessa perioder är som en stor sten som ligger på mina axlar. Man orkar inte kliva ur sängen, orkar inte ens något enkelt som att bre en macka. Man orkar inte ta sig till skolan och ingenting någon säger är roligt. Allt detta för ingen "direkt" anledning.

Man blir ledsen för minsta lilla och man glömmer saker hela tiden, det kan vara allt från vad man hade till frukost till att ha glömt låsa dörren.

 

I dessa perioder är det många tankar som går åt mamma. Ungefär som "åh vad jag hade velat ringa henne nu och berätta vad som hänt i skolan" eller "Undrar vad hon hade lagat för mat ikväll, nej just det, henne får man ju aldrig se igen." Jag kan ibland bli arg för att jag har det som jag har det, och känna att allt är orättvist.

Varför får alla andra ha sina föräldrar? Varför måste jag hela tiden förklara för sjukvård, tandläkare, skola etc att tyvärr, ni kommer inte få nån framgång med att kontakta mina föräldrar. Varför får inte jag ha det bra någon gång (vilket är fel, för nog har jag det bra ibland, men jag beskriver bara dessa perioder)?

 

Men för att komma över smärtan, för att orka med skolan, när musiken inte räcker till för att dämpa min ångest och mina överväldigande känslor och när ingenting kompisarna säger är roligt, då kontrar jag mig själv med:

Det tar emot att tänka så. Men det funkar.

 

"Klockan slog fyra och de flesta lämnar klassrummet. Regnet smattrade dovt mot fönstret och Eileen satt tyst med hörlurarna för öronen. Vanligtvis var det mysigt att sitta inne i värmen och se regndropparna falla ned mot marken som splittras som små kristaller, men just idag kändes musiken mer tilltalande. Hennes kärlek för musik var obeskrivlig, det var som att den spelade upp en historia, en film, en saga som uppslukade henne så pass mycket att allt kändes verkligt. En ganska vanlig beskrivning av en musikupplevelse för de flesta, men för henne var det något speciellt. Musiken var hennes stridskamrat, hennes hand upp när hon fallit, hennes uttryck för sina obeskrivna känslor.

Tillslut var det bara hon kvar och hon kände att det började bli dags att gå. Hon hade sin kamera och sitt stativ då de hade fotat till ett projekt under skoldagen. Hon tittade ut genom fönstret igen och såg att regnet hade minskat. Kanske skulle det gå bra att promenera med kameran ute ändå?

 

Påvägen hem började hon känna sig illa till mods, hon hade den där känslan av att vara förföljd, vilket inte skulle ha varit första gången. Hon tittade sig omkring men såg bara några ungdomar utanför deras skola prata med varandra. Känslan av att de stirrade efter henne satt kvar och hon sänkte musiken, just för att kunna höra om de kommer närmare. Med raskare steg, ett hårdare grepp om stativet och hjärtat som slog dubbelt lyckades hon komma iväg en bra bit ifrån dem.

Ungdomar hade alltid skrämt henne, tonåringar överhuvudtaget. Hon var själv inte många år äldre än de, men ändå kändes de som en helt annan okänd art gentemot henne. De var som ett annat släkte, drev som djur efter första bästa tanke utan att verkligen tänka efter, och framförallt, ett enormt behov av att ställa sig i centrum. Men såklart, det var ju hon som var konstig, det var henne det var fel på, det hade hon fått övertalat sedan lågstadiet.

 

En kille busvisslade efter henne och hon känner av deras små elaka skratt i bakgrunden. Nej, inte igen! Hon vågade inte titta bakåt, försökte gå snabbare men inte så att det verkar som att hon springer ifrån dem.

Just när hon rundade hörnet och hon nästan var framme högg det tag i hennes axel och hon blev tvungen att gå bak två steg för att inte ramla. Hon vände sig om snabbt och där stod fyra killar med flinen nästan upp till ögonen, sneglade ned på henne. Tankarna rusade snabbt igenom, samma visa varje gång.

Alla ställde sig i en ring runt henne, ingenstans att ta vägen. Hon svalde och försökte komma på knepen hon hade lärt sig från karaten, men allt slog blackout.

 

En av dem ryckte ifrån henne stativet, tittade på det och gav det till sin polare. Resten tittade på henne med hungriga ögon och personen i mitten, som i det här fallet verkade vara deras "ledare", närmade sig henne med en obehaglig blick.

"Varför springer du ifrån oss? Vad har vi gjort dig?" säger han och de andra fnissar.

"Vad tror du att vi skall göra mot dig?"

Hon visste redan vad som skulle hända. Det hade hänt förut, fast nu med fyra nya ansikten. Hon såg väl inte särskillt speciell ut, huvtröja och baggyjeans var väl inte direkt attraktivt provocerande, men det verkade som att ordet "skyldig" alltid stod synlig på hennes panna.

Han smekte hennes kind, tittade ned på hennes byst som inte syntes pga den stora tröjan och trevade ned handen innanför tröjan. Hela hennes kropp skakade och hon bad honom att sluta. "Käft, jag vet att du vill. Lovar att du är alldeles våt bara av att se mig haha! Och om du anmäler oss så säger vi bara att vi inte minns att du sa nej."

De andra killarna börjar lukta på hennes hår, känna på hennes armar, hennes midja och ledaren verkade vilja komma innanför byxorna. Plötsligt blev det svart för hennes ögon och ett enormt skri ekade över området.

 

Hon vaknade upp, kände en droppe falla på hennes kind. Allt var suddigt till en början men klarnade strax upp. Hennes kropp var öm och hon låg sidled på den blöta marken. Hon stirrade på sin hand. Den... är blodig? Hela armen var blodig och hon såg nu att hon var påklädd. Chockad som hon var rörde hon inte på sig förrän hon fick syn på ett blodigt ansikte just framför henne. Förskräckt satt hon sig upp i en hastig rörelse och tittade ut över platsen hon blivit antastad på. Alla killar låg utspridda runt henne, några huvuden sönderslagna, ben och armar ur led och en enorm mängd med blod runt om henne. Blicken var alldeles uppspärrad och hon började att spy. Bredvid henne låg stativet, även det blodigt. Är det hon som har gjort detta? Vad hände egentligen? Hur hon än försökte kunde hon inte minnas.

"Är du okej..?" sa en röst bakom henne och hon skrek till, kröp bort från rösten och tittade sedan förskräckt på denna åskådare. Kvinnan såg medlidande ut och räckte fram hennes hand. Långt, svallande, gyllenblont hår och en kurvig kropp utan en droppe blod över sig var det Eileen lyckades läsa av och av någon anledning blev hon lugnare. Hon sträckte sin darrande hand mot kvinnan och fick hjälp upp. Såg hon vad som hände? Kommer hon ringa polisen? Vem är hon?

"Mitt namn är Lucy. Du har just varit med om något traumatiskt, men är du kvar här kommer du att få en hel del problem. Låt mig hjälpa dig, jag lovar att inte göra dig illa."

Varför skulle hon lita på henne? Det visste hon inte, men Lucy hade rätt. Hon kände inte riktigt för att förklara för polisen om varför hon vaknade med ett gäng döda kroppar över sig och varför hon har blod på sina händer. Hon var för trött, för chockad och förvirrad för att kunna göra några kloka beslut, så hon bestämmde sig för att följa henne.

"Det kommer att bli bra, jag skall hjälpa dig." sa Lucy och lade försiktigt handen på Eileen's axel. De tog med sig kamera och stativet till Lucy's bil och sedan bar de sig av därifrån."

Ibland skriver jag av mig i form av nedskrivna berättelser. Jag hamnar i ett "mode", precis som när jag målar fast jag skriver. Inget manus eller så då detta bara var nånting jag kom på nu. "Idag" kunde jag nämligen inte somna så det fick bli att jag skrev detta, så har ingen ork att rätta grammatik, dåtid/nutid hehe.
Hoppas att ni tyckte det var intressant att läsa och lämna en kommentar om ni vill se något mer sånt här. Lagrar annars sånt här på datorn och brukar inte dela med mig det haha...