StarsInStorage

Jag sitter i min säng, läser boken "Warm Bodies" som jag köpte på Sfbokhandeln och tittar ut genom det öppna fönstret. Det är fint väder, syret strömmar in i rummet så att jag iallafall får lite lättare att andas. Humlorna surrar högt så att det hörs ända in och jag tänker på min katt och glömmer bort var jag läste sist i boken. Glass hade passat bra nu, men jag är för trött i kroppen för att ens orka lyfta mina kilon till köket. Ironiskt nog.

 

Mycket tankar har gått åt det som har varit och det som komma skall bli. Jag tänker på det citat som är väl känt, men som inte riktigt gick upp som ett ljus förrän jag fick höra det i ett passande sammanhang. "Du skall arbeta för att kunna leva, inte leva för att kunna arbeta."

 

Jag tror att vi ofta glömmer det, eller rättare sagt, vi har lite svårt att veta skillnaden. Vi människor. Vi är flockdjur som följer med strömmen och har inte lärt oss att tänka efter så mycket, utan vi är strukturerade så att det vi tycker är logiskt är det som alla andra tycker är sant. Det är mer lättsamt att hålla med än att vara emot.

Arbetsmyran. Många säger att det är jag. Det har en gång varit jag, och jag nekar inte till att jag fortfarande jobbar så.

 

Man jobbade för andras skull och jobbade så hårt för att man ville bli accepterad, men man glömmer att blir man sjuk eller bryter ett ben, som faktiskt kan inträffa i ens liv, så blir man lätt ersatt oavsett hur bra man jobbade. Jag jobbade också på det sätt att det var skönt att kunna koppla bort något som man grubblar på och kunna fokusera på arbetet istället. Jag grävde ner min sorg bakom allt händigt arbete och.. det kan jag tycka är bättre än att sitta på sitt rum och sörja.

 

Sen kommer de där oförklarliga sjukdomarna. Man blir förkyld men går till jobbet ändå för man aldrig verkar få feber. Man jobbar 45% istället för 100% bara för att man har nedsatt immunförsvar, men ingen tackar dig för det. Irritationen är hög för att man jobbar halvdant, men irritationen blir högre av att man är hemma.

 

Tillslut blir det så illa att man inte ens orkar transportera sig till jobbet. Skitsnacket sprider sig som en löpeld på arbetsplatsen. Man är lat. Man lämnar allt skitjobb åt de andra. Man är inte tillräckligt sjuk. Man är hemma för minsta lilla. När ordet "orka" som står i synonym med "att förmå", "att ha kraft till", "att klara av", istället blir en synonym till "lathet" och tillslut "arbetslöshet".

Ja Clara Henry, vad är grejen med nässpray?

Det förstår jag inte heller, det är så fruktansvärt äckligt obehagligt... Däremot förstår jag denna känsla som uppstår när det har varit som ett kluster i näsan och helt plötsligt öppnas det och man kan andas fritt igen!

 

Kan erkänna att min obsession är det där när man är så täppt och det gör så ont att när man tar nässpray och det liksom knakar i näsan för att bryta sig fri, det är min fetisch. Typ.

Det är en sån befrielse när klustret i näsan låter som rena träbarken eller trärötter som bryter sig loss ur marken! Kan inte beskriva det mer än att det känns underbart.

 

Sen kan jag erkänna att jag har en liten crush på henne. Hon är fett awesome.

 

Foto jag tog i Stockholm.

 

Har blivit förkyld. Jävligt kul, sådär mitt i packningen, av all skit jag har slängt in i lägenheten.

Känner mig lite stressad, både emotionellt och praktiskt. Jag är redan försenad till praktiken just för att jag inte kunde hämta nyckeln till den nya lägenheten förrän nästa vecka, sen åker man på en förkylning också. Har ingen lust direkt att ringa igen och säga att det blir ännu mer fördröjt pga förkylning och så sitter de och tänker "men vad är det här för halvhjärtad praktikant? Så mycket ursäkter, inte vill vi ha en sån här."

 

Jag har inte tid att vara sjuk. Men det går otroligt segt att packa och jag har ingen energi till något alls, så det är bara att gilla läget.

 

När jag är still, inte har mycket att göra och måste vila för att snabbare bli frisk, det är då jag blir farlig. När jag ringer min läkare så säger han att medicinen kanske inte funkar just nu av förklarliga skäl. Skäl som ändå händer i livet, som alla ändå går igenom. Men jag antar att han glömmer att när man är sjuk så är man inte som alla andra, då har man sjukdomen som tyngd bakom allt som händer också. Så det som redan är jobbigt för "vanliga" personer, blir något ofantligt jobbigt för den sjuke...

 

Men det är lugnt. Jag har klarat det här utan medicin förut. Jag har mina tekniker och metoder för att må bättre.

Jag måste bara försöka hitta någon energi till att låta bli att följa de där tankarna. Det som är bra, att man är helt orkeslös, är iaf att man inte orkar ta sig till köket efter diverse material för sina destruktiva ändamål. Ha. Ha.

 Favoritlåten i repris.

 

Strax iväg till kören. Ska bli kul att träffa alla där igen :D

Har fixat resa, boende etc för Stockholm och imorgon träffas vi för att prata igenom hela projektet! Jag känner mig sjukt taggad, superlycklig över att få vara med i min favoritserie och dessutom verkar det vara ett jättemysigt team att arbeta med!

 

Så packningen är igång. Skall betala sista räkningarna idag för jag fick nyss reda på att det inte kommer att finnas internet i lägenheten när jag kommer dit ehe...

 

Kanske åker upp till Skellefteå emellanåt också då vi kommer att ha lite uppehåll kring påsk! Så läget är på topp just nu!

Något som jag har tänkt på väldigt mycket är varför människor är så angelägna på att veta ALLT om den andres liv och sen prata skit om denne. Varför?! Jag förstår ärligt talat inte varför man skall störa sig på att en brud som går och pratar med killar med kort kjol och urringning, skall behöva kallas attentionwhore? Det är väl hennes liv? Vem fan bryr sig om vad du tycker om det? Inte jag iallafall. 

 

 

Eller den typiska grejen om piercingar och tatueringar tex. Jag kan erkänna att jag har otroligt svårt för "skrot" i ansiktet, jag tycker inte det är sådär jättefint. Men jag går inte runt till alla mina vänner och säger att de borde ta bort det och att det ser fult ut? De tycker ju att det är fint så varför skall jag yttra mig om att jag inte tycker att det är värst fint? Det är ju min ensak.

 

 

Det är väl någonting man har blivit uppfostrad i, I guess. Hela livet får man höra från sina föräldrar "nej men sådär kan du inte se ut. Sådär kan du inte säga. Finns andra intressen för dig som är viktigare",

Låt folk göra vad fan de vill för det är ändå ingenting du kan styra. Och gör du det så är du ändå en äcklig, manipulerande människa som försöker få andra att bli som du. Jag förstår ärligt inte folk som inte kan skilja på att ge råd och tips på deras vägar eller att styra andra efter sin egen vilja.

LÅT DEM FAN VA! Argh...

 

 

I can't tolerate your sadness
Cause it's me you are drowning (You're drowning me)
I won't allow (allow) any happiness
Cause everytime you laugh, I feel so (so weak)... guilty (guilty)
I feel so guilty

Am I forced to have any regret
I've become the lie, beautiful and free
In my righteous own mind
I adore and preach the insanity you gave to me

Oh, sell me the infection, it is only for the weak
No need for sympathy, the misery that is me

I've lost the ability to paint the clouds
Cause it's me you're draining (You're draining me)
I'm stuck in this slow-motion dark tale
Cause everytime you run, I fall (fall).. behind (behind)
I fall behind

And so I hear my voice again
The tale of the bitter man there I am
Shake the silence and hear what it says
The tranquil pride that become the lie

Oh, sell me the infection, it is only for the weak
No need for sympathy, the misery that is me

Sell me the infection, it is only for the weak
On bleeding knees, oh, I accept my fate

Sell me the infection, it is only for the weak
No need for sympathy, the misery that is me

Oh, sell me the infection, it is only for the weak
On bleeding knees, oh, I accept my fate

Sell me the infection, it is only for the weak
No need for sympathy, the misery that is me

Oh, sell me the infection, it is only for the weak
On bleeding knees...