StarsInStorage

Är jävligt trött på människor i allmänhet.

Som jag tidigare har nämnt är jag trött på sådana som dömer en och antar en. Och då menar jag inte bara till utseende. Man kan ha sagt nånting, gjort nånting och då är det tack och hejdå.

 

Finns det inte en enda jävel som lärt sig sedan man var liten att man inte bara skall anta saker, inte kasta bort så lätt det man har och att människor inte är svart på vitt? Det finns en låååååååååååång gråskala däremellan. Ibland känns det som att det är bara jag som försöker. Bara jag i hela planeten som försöker ta reda på "varför?" "Hur gick det här till?" "Verkar ha varit ett missförstånd?" "Går det att lösa på nåt sätt?" och inte jobbrelaterat, utan relationsrelaterat.

 

Jag är så jävla less på att kastas runt som en trasdocka hit och dit. "Nu är du min vän, nu är du inte det."

Vi går inte på nåt jävla dagis längre!

 

Tyvärr alla manipulerande skitstövlar som sätter klisterlappar i pannan på en, nu är det nog. Jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad och det är ofta jag känner att jag inte får det tillbaks. Jävligt ofta. Nu är det jag som säger:

 

FUCK OFF. STICK! HEJDÅ. BYE. SAYONARA.

(alla bilder är tagna utav mig, förutom de jag själv är med på. No stealing please <3)

 

 

Och rubriken då... Så känner jag mig hela tiden. Den här förkylningen jag åkte på i torsdags är verkligen konstig... Jag hade feber men ingen snuva direkt... (bara första dagen, i torsdags rann det hela tiden! X__x Var ganska jobbigt att jobba då...) Sen har jag varit sådär att jag ena sekunden svettas jättemycket, sen fryser jag så jag måste ha en filt över mig, sen svettas igen och sätter jag på fläkten så fryser jag igen >___> Argh...

 

Men imorgon far jag till jobbet igen! Äntligen säger jag bara! <3

 

 

"I AM happy..?"

"Oh no you´re not, because you don´t have a girlfriend, so you can´t be happy" "Lemme fix you"

hahaha

 

Jag känner mig lite retarded som fördriver tiden med att titta på såna här videos...

Men den här var lite roande ändå, haha x)

 

Jag har nu börjat spela piano igen, yaaaay~ Lite doodlande fortfarande. Försöker lära mig "Concerning Hobbits" (ur Sagan om ringen) men har bara lyckats lära mig högerhanden än så länge. The tricky part är alltid att lära sig båda... *suck* Oh well, övar man tillräckligt så går det :)

 

Okay, bild-kliché menmen.

Vet ni vad som gör mig riktigt irriterad? Kanske förbannad rentutav... Det finns många saker som gör det och här är ett av dem;

 

Varför förstår inte andra människor att vi alla är, just det, människor och inga jävla robotar? Jag kanske har fel när jag säger alla, men man ser det överallt. I media, i tv-serier, kompisar, familj, arbetskamrater. Man får inte visa några känslor och ska man göra det så ska man jämt vara så jävla glad. Visst är det tråkigt och jobbigt om någon är deprimerad jämt och bara säger negativa saker, men det finns ju en jävla anledning till att personen är det, eller hur? Och man skall inte behöva se det som en synd varje gång man är ledsen.

 

Vi tar ett klassiskt exempel:

En deckarserie på tv´n, polisen Nina är ute efter en seriemördare. Hon har själv en tragisk bakgrund där både mor och far är döda och de båda blev mördade. Den här seriemördaren, som är extremt bra på att röja undan bevis, visar sig tillslut vara hennes man och han försöker döda henne. Han hamnar i fängelset och hon slipper se honom igen. Under ett par avsnitt sörjer hon och de säger att det har gått 5 veckor, sen är hon på benen igen, hjärnan funkar normalt och hon kan arbeta igen.

 

 

Jag vet att det var påhittat, men COME ON?! Det är jävla svårt för en person att ens komma över EN som har dött, det tar inte fucking veckor och åt helvette med att man sörjer i ett år. Det är olika hur man kommer över det och man behöver inte göra värsta tragiska historien för att man ska förstå att personen i fråga lider. 

 

Jag blir så arg på sånt här. För att få hjälp inom anorexi måste man vara döende, påväg att få dropp, för att få sörja ska man ha gjort det i ett år men sen skall man aldrig ens nämna personen namn man sörjer för och för att någon ska förstå att man är lite ledsen måste hela jävla släkten ha dött, inte bara en person som ligger på sjukhus som kanske inte har cancer eller att ja, det "bara" är en person som har dött.

 

VARFÖR KAN INTE NÅN JÄVEL KOMMA PÅ ATT SÄGA "oj, vi förstår, det är jobbigt för dig så ta din tid" UTAN ATT DET BARA SKALL PÅGÅ I EN VECKA?!

 

 

Jag tycker inte att man skall förneka och skämmas över att man sörjer över en person eller att man har en psykisk sjukdom som andra har svårt att förstå. Jag vet att det är lätt att fastna i sörjandet och dylikt, jag var sån att jag ville jobba direkt för att få tankarna på annat. Jag ville glömma. det gjorde att jag kom över saker tidigare. MEN DET ÄR SÅ JAG GÖR. Men ge dem för fan den tid de behöver och gör något för dem, gör roliga saker med dem om du är rädd (du som läser behöver inte känna dig träffad, pratar om folk i allmänhet) för att de skall fastna i sörjandet.

 

Istället för att ha en regelbok om att "sörjandet pågår i 1 år sen skall du aldrig prata om personen mer" eller "Nu har du gått upp i vikt så då är du friskförklarad." eller "Jaha du kom hit för att prata om den här orsaken, men i min journal står det att din bror har dött. Så jag tror nog minsann att du är deprimerad. Jag ber doktorn skicka några tabletter och sen är du på fötterna igen."

 

Satsa pengarna på fucking humanitet och känslor eftersom ingen verkar förstå sig på det, istället för... ja, jag vet inte, Sverige är ju så jävla bra på allt förutom känslor så det är väl bara det vi behöver jobba på.

 

Så ah... Nä... Jag är inte så brydd när det gäller utseende, iaf inte när det handlar om hår. Jag kan ge det 10 min sen ger jag upp/ellerdetvillsäga jag blir nöjd.

 

 

Mycket har hänt, som vanligt.

Mycket bra grejer.

 

Har börjat på mitt jobb och känner redan att jag stormtrivs! Jag har mycket blandade arbetsuppgifter och får arbeta i nästan alla avdelningar. Ganska sköna arbetstider som passar mig och jag verkar få jobba MYCKET! Så jag är mer än nöjd <3

 

Nyss såg jag dessutom klart första säsongen på "Dexter" (eh, på tiden?) och jag kan erkänna att jag blev helt fast. Varför jag dröjde var för att jag fick Csi-varningar från den (tycker de är så tråkiga... Samma visa varje gång), men den här var faktiskt annorlunda! Skulle nästan vilja säga "originell" för att man inte kan lägga den i samma fack som andra deckarthrillers.

 

Oh I love it <3 Ligger på min lista på favoritserier, definitivt! <3

 

 

Självklart ligger det små mörka hål i de ljusa stunderna. Just nu börjar jag vela med vad jag vill med livet (öh, som vanligt?), inte jobb och sånt, det har jag klart för mig.

Men jag börjar tappa vem jag är och vem jag vill vara. Jag börjar få hemlängtan, men känner inte direkt att jag har någonstans att vända mig till. Ort spelar ingen roll, tomheten försvann med mamma.

 

Jag känner väl inte att jag lyckas behålla någon... Jag gör aldrig något fel, i mitt tycke, men jag tappar vänner, syskon och stödpersoner. Inte riktigt tappar, men jag når dem inte, och de når inte mig.

Jag börjar känna att jag stöter bort andra utan att jag är medveten om det när jag gör det.

 

Vilket lämnar ekande meningar som suttit i flera år:

..... ah, slut med depptexten. Delar med mig av lite fler amatörbilder jag tog i Göteborg.

 

Eh... ja, så kan man kalla det.

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli så galet besatt av denna, låt mig få säga, tjejiga bok och film som alla kvinnor verkar vara förtrollade av. När jag var yngre tyckte jag att den verkade löjligt romantisk och endast fylld av lycklig kärlek som inte ens finns. Men så skulle vi läsa om den på svenskan under gymnasiet, precis som vi fick läsa om alla andra klassiker så som Robinson Crusoe och Oliver Twist. Elisabeth´s personlighet, i dessa ynka sidor jag läste, gjorde att jag intresserade mig.

 

 

Sen var jag dum och struntade i det. Sara var den som fick väcka intresset i mig. Hon visade olika versioner av den och det var den brittiska, moderna mini-serien som gjorde att jag fastnade (se bild ^, den är rolig och bara helt underbar <3).

 

Så efter det har jag börjat se alla möjliga filmer baserad på boken av den berömda Jane Austen. Så jag har bestämt mig för att äntligen läsa boken. Något som jag borde gjort för längesen, haha!

 

Såhär såg jag ut på Josefine´s student c:

Hatar hur jag målade ögonbrynen... TOO MUCH! </3

 

Igår var det student och jag missade hela utspringet :( Jag trodde att jag skulle hitta en parkering på 20 min och att jag skulle slippa springa och svettas ihjäl. Men nej. Fick ställa mig på Ica och springa därifrån med mina klackar till Strömbacka. När jag kom fram skulle vi åka igen </3 Dammit...

 

Menmen, ska inte skriva så mkt mer utan visar er bilderna istället :)

 

  

 

Ungefär såhär glad är jag. Lite retarded, men glad, för idag var jag på introduktionskurs på COOP! (Retarded är jag för att jag fortfarande inte fattar schemat medan de andra verkar förstå det någorlunda.... JAG SKYLLER DET PÅ ATT JAG ÄR SJUK </3 För jag är det </////3)

 

Alltså, jag måste säga att det är den första arbetsplats som verkligen gjort en ORDENTLIG introduktionskurs. Förut har det mest bara varit en rundvandring där man gått och tittat var allting ligger någonstans. Men här var det faktiskt, som namnet beskriver, en introduktionskurs. Det var ordning och reda, vi gick igenom allt med tydliga instruktioner (ja om man bortser schemat då, MEN DET VAR VERKLIGEN KRÅNGLIGT </3)

om vad som gäller. Regler, kassor, försäkring, facket, ja det mesta (OMG REALLY?! DE GICK IGENOM FACKET?! Gjorde inte ens min skola hahahaha)

 

 

 

Det var dock ganska pinsamt eftersom jag är förkyld och är så snuvig så kan man ju inte riktigt sätta sig och snyta sig när man har möte. Så satt och gjorde det alla hatar, snörvlar utan att gå och snyta mig (för jag lovar er, det hade inte hjälpt, det hade fortsatt vara så även efter jag snutit mig).

 

+ Att utöver schemat, så kände jag mig rätt retarded i överlag när min hjärna var segare än vanligt och när jag skulle fråga saker. Jag är inte rädd för att fråga saker, utan det är mest i efterhand som jag tolkar hur andra tittar, vad jag tror de tänker om mig osv, så det gör att det jämt känns som att jag är dummast i gruppen (i alla sammanhang, skola, jobb etc).

 

Men det tar jag bara som en osäkerhet i mig själv, så jag hakar inte fast mig på det särskillt länge :)

Så att eeeh... Dagen har varit bra där om man bortser min förkylning! Verkar vara riktigt sjysst miljö och trevliga chefer och arbetskamrater, så jag är fullkomligt nöjd <3

 

Ja, jag ser sjuk ut för att jag ÄR sjuk!

Usch och fyyyy för feber när det är så vaarmt T____T Sitter och snorar framför tv´n och kurerar mig med ipren, nässpray (som dessutom inte funkar så bra för det är min allergispray och har inte hunnit köpa en ny) och näsdukar all over the floor.

 

Har dessutom färgat håret mer rosa nu. Jag är inte så nöjd </3 Det blir ALDRIG bra när jag gör det T____T Förstår inte hur alla andra kan få de så bra när de är helt själva hemma och färgar håret... Jag missar flera ställen och den här gången blandade jag dessutom fel så jag ser ut som en flamingo.

 

Dessutom ska jag till introduktionskursen på Coop imorgon </3 (hoppas innerligt att jag inte smittar någon annan där, är självisk med att vilja gå på den för gör jag inte det kommer jag vara efterbliven i flera veckor medan de andra hajjat hur man gör någorlunda ; A ; ) Som tur är så är kursen bara mellan 8-12 ungefär..

 

Hoppas att ingen skrattar åt mig eller fäller någon elak kommentar om håret </3 ; A ;

 

 

  

 

 

Mathias visade den sista, rwby yellow, på fb och jag blev fast *___* Så kollade allihop. Tycker att de verkar rätt awesome om man bortser rösterna </3 (Kunde de bara inte ha lagt till japanska röster? T___T) Oh well~

 

Inte alltid så, men tror att det stämmer på det flesta.

Så har det iaf funkat för mig, ju mer skadad jag blir desto klokare blir jag, haha </3